Barnmorskebesök och stor mage

Japp. Magen är precis lika stor och rund som när jag väntade Arvid (bilden till vänster är tagen idag, den till höger är från 2011). Med Arvid var SF-måttet 29 cm i vecka 26 och med den här ungen "bara" 28. Långt över den översta av de tre genomsnittskurvorna som barnmorskan visade.

SF-mått (vecka 20+3): 23 cm
Blodtryck: 117 / 76
Blodvärde: 121
Blodsocker: 5,2
Bebisens hjärtslag: 140 slag i minuten
Viktuppgång sedan inskrivningen: 3 kg

SF-mått (vecka 25+1): 28 cm
Blodtryck: 120 / 75
Blodvärde: 118
Blodsocker: mättes inte
Bebisens hjärtslag: 148 slag i minuten
Viktuppgång sedan inskrivningen: 6 kg (men då har det precis varit jul)

Djuren och deras läten

Han är hemskt fascinerad av djur, våran lilla kille. Både på tv, i verkligheten, i leksaksform och ibland kryper han till och med runt och ryter som ett lejon eller dregglar som en hund. Så varsågoda. Så här duktig är världens finaste tvååring på att lägga djurpussel.

Ett busfrö och hans pappa

Det bästa Arvid vet är att leka med sin pappa. Mig använder han mest för blöjbyten, nattning och för att ta av och på haklappen och skriker: neeej, mamma göra det om någon annan försöker. Men med pappa är det mest bus och skratt. Igår morse målade de tillsammans och lekte galopphäst som sparkar bakut...



... och jag passade på att inviga min nya muffinsplåt. Men eftersom jag bara hade ett ägg hemma så blev det bara några stycken, men de var goda i alla fall.

Tack så mycket!

Idag har jag varit nere på stan och provat ut ett par superfina skinnhandskar som jag fick i julklapp av J. Perfekt för mig som nästan alltid har frusna fingrar, men det var minsann inte lätt att ta sig fram bland alla mellandagsrea-galningar. Inget för mig som har dåligt tålamod. Förutom handskarna fick jag en muffinsplåt, en bok, fotoalbum, Bubble Bobble till Nintendo 8-bitars (snacka om nostalgi) och pengar i julklapp. Tack så mycket, allihop!


Även den lille mannen är helnöjd med alla sina paket. Eller presenter som han själv kallar dem. En massa lego och småbilar från mormor, morfar och moster C, en flöjt, en bärplockare, bakformar och Toca Boca-kläder från moster J, en grävmaskinspyjamas från moster R och ett parkeringshus, pegart (Arvid kallar det för pluppar) och en tvåmannapulka från oss. Typiskt att all snö har regnat bort så att vi inte har kunnat prova den. Ja, ni läste rätt. Det är plusgrader, isgata och livsfarligt här - trots att det snart är januari.

Potträning på gång?

Ajja kissa pottan, utbrast Arvid plötsligt och försvann in i mörkret i badrummet. Han som knappt vet vad en potta är och verkar helt omedveten om när och hur saker hamnar i blöjan. Men imorgon bitti har vi kommit överens om att han ska få premiärsitta på den. Jag vet inte vem av oss som är mest förväntansfull.

Omvänd ordning

Det blir lite bak och fram när Arvid pratar ibland (plus att det inte är så rent jämt, men man lär sig att förstå ändå). Uggla blir ullga, smör blir mörs, flaska blir falka och snö blir nos. Men idag kastade han om ordföljden också. Ajja (Arvid) många bilar fick. Som en liten Star Wars-Yoda. Usch, jag klarar inte av den där gröna figuren alltså. Hoppas att det var en engångsföreteelse.

God jul!

Det blev en mysig jul, trots onda halsar och rinnande näsor hos två av familjemedlemmarna. Vi fixade ett litet julbord mitt på dagen...


... och tittade på Kalle Anka som sig bör. Arvid tittade storögt på hela programmet och headbangade till delen där Snövit dansar med dvärgarna. Sedan öppnade vi lite paket. Siri tyckte att julklappspappret var festligt.



Det var Arvid som fick mest grejer (vilken överraskning). Tänkte fota allting så småningom, men eftersom det fortfarande finns presenter som inte har hunnit fram med posten så väntar jag några dagar. Parkeringshuset i trä från oss blev dock väldigt omtyckt och han har har lekt med det i stort sett hela förmiddagen, tyst i sitt eget rum. Perfekt för oss vuxna som känner oss lite slitna idag.


Även Duplot från mormor och morfar och "plupparna", som Arvid kallar dem, är några nya favoriter. Samt den lilla bärplockaren för barn från moster Johanna som Arvid tror att man "gräver nötter" med. Haha!

Julredo

De senaste dagarna har det pysslats ordentligt här hemma. Glögg, julgodis, kakor, köttbullar, dopp i grytan och skinka med Ernstgriljering. Vi har firat lilla julafton med Emma, Axel och Julia, åkt pulka, sista-minuten-handlat, servat bilen, varit hos frisören och slagit in julklappar.


Och nu är allting klart. Den hemmagjorda gröten ligger i magen (Arvid älskade den) och julfriden har börjat infinna sig. Det enda vi inte har gjort är att bada barnet och öppna den obligatoriska chokladasken, men det hinns säkert med imorgon någonstans mellan nötknäckandet och Kalle Anka. God jul på er!

Grön jul?

Det regnar och den lilla julstämningen som eventuellt fanns är som bortblåst. Trots att jag har hemmagjord glögg som står och tillagas på spisen. Enligt prognoserna kan det komma lite snö på självaste julafton. Ja, det får vi väl hoppas. En grön Norrlandsjul måste höra till ovanligheterna.

Bebisens önskelista

Det är många med mig som totalt har förälskat sig i Kappahls ekologiska kollektion för småttingar. Newbie. Jättefina och mjuka kläder i härliga naturnära färger som går att kombinera i det oändliga. Och dessutom prisvärda! Särskilt nu när det är ta tre betala för två som gäller, och jag kunde inte hålla mig ifrån att köpa de tre plaggen längst till vänster. En body, ett par byxor och en liten kofta som kommer värma skönt när sommaren börjar lida mot sitt slut. Men jag hade gärna handlat mer. Kolla bara på de små grå byxorna med detaljer på knäna. Åh! Det här, plus allt annat fint som finns, önskar sig bebisen i nollårspresent. Dock ej i storlek 56 och 62 för där har vi redan så mycket kvar ifrån Arvid (och sådant som vi fick i present förra gången).

Stolt mamma och stolt unge

Utvecklingssamtalet igår gick bra. Arvid är tydligen en snäll och glad liten kille som är intresserad av det mesta - att pyssla, läsa böcker, äta typ mest av alla barn, sitta med på samlingar, hjälpa de vuxna med matlagning och att hämta och lämna grejer, vara ute på utflykt, kramas, leka med bilar och skotta snö. Men det visste jag ju redan. Han fick komplimanger för sina kläder. Att han har bra och rejäla saker som är lätta att anpassa till alla väder och att han har extragrejer om något blir blött eller smutsigt. Han smälter in bra i gruppen (och har gjort så från dag ett) och kan både leka med jämngamla och med de äldre barnen. Talet har fullkomligt exploderat den senaste tiden och Arvid har kloka resonemang trots att han inte är så stor. Han är trygg i sig själv och verkar glad och nöjd med livet och man kan inte bli annat än stolt när man får höra så fina ord om sin lilla älskling.

Även Arvid var stolt som en tupp i morse när han överlämnade julklapparna till var och en i personalen. Det värmde mammahjärtat att kunna glädja både den som ger och de som får. Men att man aldrig kan göra det enkelt för sig? Visserligen "bara" dekorerade pepparkakor, te och polkagriskäppar, men inslagningen och korttillverkningen tog sin lilla tid.

Smågrejar

Jag virkar lite, fixar med julkorten, vilar, gör lite julgodis, vilar igen, ignorerar en massa tråkiga måsten, bläddrar i tidningen, tittar på dålig tv... Ja, vardagen för en sjukskriven flodhäst är inte mer spännande än så här. Men idag tänkte jag beställa en pizza för att krydda den här fultisdagen lite extra. Imorgon väntar ett nytt läkarbesök och på torsdag blir det utvecklingssamtal på Arvids dagis.

Luciafirande i miniformat

De var så fina och duktiga, alla små lucior, tomtar, tärnor, stjärngossar och pepparkaksgubbar som sjöng och dansade på dagis i fredags. Arvid var först ut att lämna ledet efter ett högt och tydligt "pappaaa" (efter inte ens två minuter). Trots mörker och en stor grupp föräldrar där många hade neddragna mössor och uppdragna halsdukar och kragar eftersom det var så bitande kallt. Han har visst höksyn, den lille mannen. Det måste vara efter mamma.


Efter avslutningslåten What does the fox say som hade önskats av de äldre barnen blev det glögg, varm saft och pepparkakor. Efter det tog vi med oss våran lilla tomte hem och byggde med tåg, lekte med serpentiner och lego och åt tacos. Inte alls särskilt dumt efter en lång och tråkig sjukvecka.

Fredag

Har varit och lämnat världens finaste lilla tomtenisse på dagis, handlat lite fredagsmys och lämnat nya prover på vårdcentralen. Om en stund är det dags för läkarbesök och fram till dess tänkte jag sitta med min bebisfiltsvirkning. Vila, precis som doktorn har ordinerat.

Kroppsligt haveri

Det är nästan så att jag önskar att det bara vore ett par veckor kvar till beräknad bebis istället för sjutton för är det inte det ena så är det minsann det andra. Nu senast, en förmodad magkatarr som gör så förbaskat ont att jag varken kan sitta ordentligt, sova, äta eller gå upprätt. Perfekt i kombination med foglossning. Verkligen. Jag är dessutom blek och trött eftersom jag - tillfälligt - har fått lägga järntabletterna på hyllan tills magen har lugnat ner sig. OCH! På fredag ska jag till läkaren eftersom både urin- och blodprov, i kombination med ständig huvudvärk och magont, gör att de vill göra en extra koll för att kunna utesluta en begynnande havandeskapsförgiftning. Men bebis mår bra i alla fall och det är ju det viktigaste. Trots att det vore trevligt att få känna sig mer levande än död.

Ett litet busfrö

Va gö do, frågar Arvid ungefär hundra gånger per dag. Även om han står eller sitter precis bredvid. Han kan till och med fråga sig själv ibland vad han gör för något. Gulligt värre. Lika söt var han när J skulle åka till Skellefteå nu ikväll och lilla A envisades med att bli kittlad först och låg på golvet och gapskrattade. Det är så skönt att vårat glada och pigga lilla busfrö är tillbaka.

En vilohelg

Vi vilar och gör mest ingenting och det känns mer välbehövligt än någonsin. Igår gjorde vi köttbullar, kakor och julgodis som provsmakades under kvällens Så mycket bättre. Det blev nämligen ingen julfest med jobbet för min del. Både på grund av att jag är helt slut efter den här sjukveckan och på grund av foglossningen from hell (på båda sidor) som dök upp efter en förmiddagspromenad till bilverkstaden där vi köpte nya torkarblad till bilen. Idag har Arvid satt i sig en stor portion gröt till frukost och nu sitter han och läser Pixiböcker tillsammans med sin favoritpappa. Han är pigg och glad och redo för dagis imorgon. Äntligen! Det är sjutton minusgrader ute så jag tänker mig en mysdag inomhus idag också. Med tända ljus, en julskiva som snurrar i stereon, lite värmande glögg och pyssel.

Here we go again

Idag har Arvid varit ganska glad och pigg. Han har ätit lite mer än igår, men fortfarande inte ens i närheten av det han stoppade i sig tidigare. Eftersom han har lekt en del själv har jag kunnat städa och tvätta de sista resterna från helgens tråkigheter och vad tror ni händer under Bolibompa? Kräks över hela vardagsrumsgolvet och flera soffkuddar och diarré i blöjan. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Gråtit har jag i och för sig redan gjort, när jag låg på knä och torkade det stinkande golvet. Och det kommer dröja många veckor innan jag kan se det komiska i det här för just nu är jag helt knäckt. Tar det aldrig slut?!

På bättringsvägen

Arvid har inspekterat granen både fyra och fem gånger idag. Alltid med ett wooow. Han mår något bättre och har till och med kört fram och tillbaka genom hallen med blöjpaketet som bil en kort stund idag, men han äter som en fågelunge och sover betydligt mer än vanligt. Femton timmar i natt (i sträck) och ytterligare fyra mitt på dagen. Han kramas mycket, vill gärna sitta i knä när vi äter, hålla hand när vi går mellan rummen och när det var dags att sova sa han: Mamma, hålla mig. Och hur kan man säga nej till att ligga med armen om världens finaste lilla pojke, lukta på hans hår och känna hans värme och hans andetag. Det gäller att passa på medan man får.

En grann gran

Idag har vi pyntat granen mitt i sjuka-barn-tristessen. Arvid var fascinerad av den stora "blomman" och hjälpte till lite grann med själva pyntandet. Det blev riktigt mysigt, trots att den är av plast och inte ser särskilt verklighetstrogen ut (som de aldrig gör). Nu fattas det bara lite paket där under som förhoppningsvis ska slås in senare under dagen och som jag hoppas att katten kan låta bli.

Febersjuka

Vi lever, men det är på håret. Vid halv sju i morse slutade Arvid att kräkas och vi kunde äntligen sova ett par timmar i sträck. Han har ätit en deciliter fil till frukost och en macka med smör nu på eftermiddagen och däremellan har han druckit lite vatten. Men särskilt pigg är han inte. Han är ganska medtagen och trött efter magsjukan from hell (som jag aldrig kommer glömma) och så snart den försvann fick han hög feber istället. Nästan uppe vid fyrtiogradersstrecket. Så han har mest sovit idag, med Norrlands rosigaste kinder. Men hellre det än att han kräks var tionde minut. I nästan 24 timmar.

Magsjukan som jag inte trodde fanns

Jag kanske bör varna om att det här inlägget läses på egen risk. Det innehåller nämligen både en massa spyor, ett besök på akuten och en försmak (eller snarare en lukt) av hur festligt det känns att leva i ett hem där den värsta magsjukan i mannaminne har härjat fritt. Dagen började med att lilleman gjorde en kaskadspya över hela köksbordet vid frukosten i morse och sedan har det bara rullat på. Efter trettio kräkningar slutade jag räkna. Ingenting har fått stanna i magen, inte ens små klunkar med vatten, och desto längre dagen har gått desto blekare och hängigare har han blivit. Så jag ringde sjukvårdsupplysningen som skickade oss vidare till akuten. Efter två och en halv timmes väntan (och åtskilliga spyor och en oerhört ledsen liten kille som ville "åka hem, mamma") kom läkaren och konstaterade att han inte behövde dropp, men att han inte var särskilt pigg. Sedan fick vi åka hem igen med uppmaningen att fortsätta ge honom en matsked vatten var tionde minut så att han inte blir uttorkad. Och är han inte piggare imorgon ska vi komma tillbaka.

Stackars, stackars Arvid. Jag trodde inte att sådana här våldsamma magsjukor fanns. Där man kräks våldsamt omedelbart efter att man har druckit något och att det aldrig slutar. Vi är inne på femtonde timmen nu och han sover äntligen - i en säng fylld med handdukar och plastfrotté och i en urvuxen pyjamas med för korta ben. Lägenheten stinker unket och både mattor, sofftyg, golv och i stort sett alla Arvids kläder måste tvättas imorgon. Till och med mitt hår och mina händer luktar kräks. Kul. Det här har, och då överdriver jag inte, varit en av de värsta i mitt liv. Och självklart har tanken slagit mig - att det kan vara min tur imorgon.