Det är väldigt dålig tajming...

... av butlern (läs. pojkvännen) att få nackspärr just nu. Vem ska då hämta vatten åt mig när jag är törstig och inte kommer upp ur soffan? Dagens i-landsproblem.

Inställt

Kul att man lägger sina allra sista krafter på att cykla ner till stan för att med pipande lungor gå på föräldrautbildning. Och så är det inställt. Nästa träff är i mitten av december när vi förmodligen har fullt upp med blöjbyten och annat skoj. Jaha. Så jag klickade hem en badcape till mini istället. Trettio spänn. Som hittat.

Just nu sitter jag och virkar (stånkar och stönar dock var tionde minut när jag tvingas byta ställning på grund av ryggont), J klickar frenetiskt i något dataspel och sötungen lever om. Som vanligt. Älskar de små buffarna. Som inte är så små längre.

Har satt upp en lapp...

... på kylen med alla tänkbara namn som snurrar runt i huvudet just nu. Både för att man snabbt ska kunna fylla på med förslag om man skulle råka få en snilleblixt och för att man ska kunna smaka på dem varje gång man öppnar kylskåpsdörren.

Att vara ute i god tid

Vi gick en kortare promenad strax innan solen gick ner (känns jättekonstigt att det är mörkt redan innan sju) och passade på att kolla in några möjliga förskolor åt lillen. Det är ju ett tag kvar, men det är ändå roligt att planera och försöka tänka lite längre än just förlossningsdagen. Vi, eller kanske mest jag, har funderat en del på det här med dop också. Men inget datum är spikat än. Snacka om att vara ute i god tid.

Förberedelser och förvärkar

Hela jag känner mig som en enda stor sammandragning. Har ständig molvärk som håller mig vaken om nätterna och med jämna mellanrum ökar intensiteten och förvandlar magen till en stenhård kula. Jobbigt, men samtidigt känns det bra att kroppen har börjat träna och förbereda sig för det som kommer. Om exakt fyrtiotvå dagar enligt beräkningar, men för min del får han gärna komma lite tidigare.

I helgen skruvade vi ihop skötbordet (ska jag vara helt ärlig så var det mest J som grejade) och nu ska det bara slipas och målas ett par varv innan det är klart. Alla småkläder är tvättade och nästa steg blir att packa BB-väskan. För säkerhets skull. Så här stor och fin är magen idag, vecka 33+6.

Kolsvart

Kul att strömmen skulle gå precis när jag stod i duschen och hade schampoo i hela håret. Dumma höststorm. Fast levande ljus på handfatet var rätt mysigt ändå.

Tack för musiken

Bebis verkar ha ärvt sin mammas musiksmak. För när Lars Winnerbäck medverkade i Tack för musiken för en stund sedan dansade han järnet. Vilken tur för honom att han ska få se, eller snarare höra, sin stora idol live om bara två veckor då.

När två blir tre

När jag var på väg till barnmorskan i morse fick jag ett så fint sms från älsklingen som satt på bussen till Luleå. "Tänker på er båda två". Känns konstigt att jag "är" två personer. Lite overkligt så där, trots att det bara är fyrtiosju dagar kvar till beräknad förlossning och att sötungen sparkar som aldrig förr. Utan att bry sig det minsta om platsbristen som råder där inne. Tänk att han snart är här. Vad mysigt det kommer att bli när vi äntligen är tre - på riktigt - i våran lilla familj.

Idag (vecka 33+1):
SF-mått: 35 cm
Hjärtljud: 140 slag i minuten
Blodtryck: 122/71
Blodvärde: 130
Blodsocker: 6,6

För två veckor sedan (vecka 31+1):
SF-mått: 33 cm
Hjärtljud: 136 slag i minuten
Blodtryck: 131/76
Blodvärde: 122
Blodsocker: mättes inte

Idag kom J ännu ett steg närmare taxilegitimationen. Ett ynka fel på kartläsningen. Nu är det bara uppkörningen som återstår och jag hoppas, hoppas, hoppas att han inte blir så pass nervös att han bommar den. För han kan ju köra.

Enough!

Det känns som att det har regnat konstant sedan i början av augusti. Visst har det varit någon fin dag här och där, men de är lätträknade. Och vi snackar inte några små stänk utan ösregn - från morgon till kväll. Dag efter dag. Trots att det var en rekordfin och varm sommar så räcker det faktiskt nu! Jag är less. Är trött på att ha fult hår och ständigt fuktiga skor (törs inte köpa nytt heller eftersom fötterna är svullna). Kan det inte "bara" vara höst och en massa vackra färger överallt?

Check!

Idag har älsklingen klarat av hälften av sin taxiförarutbildning. Wohow! Teoriprov om säkerhet och lagstiftning - check! Nu återstår "bara" ett skriftligt kartläsningsprov och en uppkörning. Och med tanke på hur fint det skulle sitta med lite extra klirr i familjekassan så håller jag tummarna så hårt att knogarna vitnar.

Jag har påbörjat utbildningen av en av mina två stand-ins idag. Känns liiite tajt att hinna hjälpa dem att jobba upp tillräckligt med mod, självförtroende och kunskap i redigering, intervjuteknik och videoreportertänk på drygt två veckor. Men det är bara att kämpa på. Skönt att slippa bära på utrustningen i alla fall.

Graviditetspenning

Jaaa!! Jag fick min ansökan beviljad! Vilken otrolig lättnad. Och jag som var helt säker på att få avslag efter att ha hört talas om folk som har fått nej trots att de har hasat sig fram på kryckor eller lyft betydligt tyngre än vad jag gör. Men. Den sjunde oktober jobbar jag alltså min sista dag för i år. Ett fantastiskt besked som firades med pepparkaksmuffins, en kopp kaffe och en bulle. Är det fest så är det. Haha!

I soffan

Den elaka ryggen som enbart låter mig ligga på sidan, i fosterställning, har gjort att jag har sett ovanligt mycket på tv den senaste tiden. Både Gudfadern II och III har avverkats (tyckte dock att ettan var bäst), Water for elephants, Hur många lingon finns det i världen, en hel säsong av Sveriges historia (från stenåldern till Gustav Vasa), oändligt många program om hajar och insekter (Animal planet har blivit min nya favoritkanal sedan vi bytte kanalutbud) och igår ramlade jag över ett helt galet program om människor som hade sexuella relationer med sina bilar. Weird.

Tänk att en sur mjölkförpackning...

... kan förstöra en hel morgon? Havregrynsgröten och tekoppen åkte ut i slasken (jag envisas med att ingen av dem går att förtära utan mjölk) och eftersom jag hade glömt ta fram bröd ur frysen igår kväll så fick det bli knäckebröd till frukost. Och vatten! Humörsvängningen var ett faktum. Hello, graviditetshormoner.

Sköna lördag

Jag minns knappt när solen lyste från en klarblå himmel senast. De senaste veckorna har varit ett enda grått dis där regnmolnen har avlöst varandra. Men idag visar sig hösten från sin bästa sida. Luften är uppfriskande och så där klar och krispig som bara höstluft kan vara.

J pluggar, katterna latar sig ute på balkongen och jag har precis diskat undan och ska börja förbereda maten. Sedan ska jag fixa med en present till mitt nyfödda kusinbarn, förhoppningsvis få ordning på den bråkiga symaskinen så att jag kan sy klart min virkade necessär, göra lite hemmagjord lavendeltvål och eventuellt sätta ihop och måla skötbordet. En lugn och skön lördag. I mitt eget tempo.

Läser i tidningen att Winnerbäck har haft turnépremiär i Göteborg. Med fyra helt nya låtar på repertoaren. En avskalad spelning i akustisk tappning som lyfter fram melodi och text på ett helt annat sätt. Bara 21 dagar kvar tills jag sitter där. Och njuter.

Vilsen

Den senaste tiden har älsklingen gått och grubblat på något. Axlarna har varit tyngre än tidigare och han har haft svårt att sova om nätterna. Igår berättade han att han känner sig vilsen. Rotlös. Ensam. Att under hela uppväxten ha saknat en fadersgestalt, bara ha sporadisk kontakt med systern i Stockholm och dessutom ha förlorat sin mamma för två år sen börjar göra sig påmint nu när vi själva är på gång att bilda familj. Som ett stort och svidande tomrum i själen.

För mig har familjen alltid varit väldigt viktig. Vi har alltid pratat med varandra, gjort saker tillsammans, skrattat och haft roligt. Men J:s uppväxt har sett helt annorlunda ut. Han säger själv att han inte har många minnen från sin barndom, och de få han har är ganska mörka. Brist på uppmuntran och skratt, inga frågor om hur dagen har varit, inga samtal vid middagsbordet. Sköt dig själv och var inte till besvär. Gör mig inte ledsen eller besviken.

Att se J ledsen gör ont i mig. Så fruktansvärt ont. Men samtidigt vet jag inte vad jag kan göra för att hjälpa. Jag skulle inte tveka en sekund, vad han än bad mig om.

En gravid kvinnas klagan

Jag tycker egentligen inte om människor som bara klagar och klagar för klagandets skull. Alltid är det något. Och är det inte det så klagar man på vädret. Oavsett om det är soligt och varmt eller regnigt och blåsigt. Men när man inte kan sitta ner i mer än fem, tio minuter för att det gör ont i svanskotan och bäckenet, inte kan gå eller stå några längre stunder för att ryggen gör ont och fötterna svullnar och inte kan ligga ner för att vaderna krampar och hela kroppen värker så blir man faktiskt lite less. Och uppgiven. Men det är väl inte bara själva födandet som gör ont, antar jag.

Känns dock lite overkligt att den som ligger bakom allt det här har hunnit bli 45 cm lång, väger 2,2 kg, drömmer i sovande tillstånd (om vad kan man undra) är mer rosa än röd och kommer och hälsar på om drygt sju veckor. Sju!

Helglängtan

Åh, bara två och en halv dag kvar till helg! Trots att jag borde tvätta och borde städa så vill jag inget hellre än att pyssla. Plocka fram tyger i fina färger, trampa på symaskinspedalen, skapa och låta kreativiteten flöda, kura under en filt och virka lite, dricka varmt te och "baravara". Kanske hinna läsa några sidor i deckaren som har legat orörd på sängbordet alldeles för länge. Varför är inte helgerna längre?

Virkat och klart

Virknålarna har gått varma den senaste tiden, och nu kan jag äntligen skörda frukten av mitt hårda arbete. En röd robotfigur till bebisen och en liten mössa med tillhörande vantar. J tycker att de två sistnämnda är så pass fina att jag borde göra fler och sälja dem på nätet, men så långt har jag inte tänkt. Än. Men skulle jag bli sugen så har jag åtminstone utvecklat schyssta mönster att använda.

Den underbara ugglan är förresten ungens första gosedjur. Jag har själv kvar mitt, en sönderkramad vit och blå katt med lång hals, och hoppas att lillkillen kommer älska den här mjuka kompisen lika mycket som jag älskade min.

Hoppet lever fortfarande

Har mailat Försäkringskassan för att se hur långt de har kommit med min ansökan om graviditetspenning. Svaret löd: "Din ansökan har inkommit. Än så länge är inget beslut taget i ditt ärende." De är jäkligt snabba på att svara på mail i alla fall. Det är mer än man kan säga om deras handläggningstider. Men hoppet lever fortfarande.

Det här med föräldraledighet

Jag har funderat på att gå tillbaka till jobbet ganska tidigt efter bebisens ankomst. Inte på en gång, men kanske efter ett halvår eller så. Och då pratar vi några dagar i veckan. Till att börja med. Både för att det skulle sitta fint rent ekonomiskt, men också för att J ska få chansen att vara hemma under den "korta och underbara" tiden som alla pratar om. För inte är det väl bara jag som har ensamrätt på den? Han vill kanske också vara förälder till vårat gemensamma barn. Vara delaktig. Vara hemma. Det är väl inget konstigt med det? Jo, tydligen. För barnmorskan jublade och tyckte att jag var väldigt jämställd och modern i mitt sätt att tänka. Märkligt.

Om en halvtimme...

... kommer domen mot Ola Lindholm. Förmodligen blir det böter, trots att advokaten har yrkat på att han ska frias. Men oavsett påföljden så är han skyldig i mångas ögon. Mycket på grund av media som hängde ut honom med både namn och bild - i artikel efter artikel - trots att man ska betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats. Därefter sparkades han från sina jobb och sina förtroendeuppdrag eftersom det inte var "passande" att en knarkare skulle jobba med barn.

Ola själv har hela tiden hävdat att han är oskyldig till narkotikabrott, men att det finns en förklaring till hur testerna har kunnat visa positivt. Men den väljer han att hålla för sig själv för att skydda sitt privatliv. Rätt eller fel? Tja, hade jag både förlorat min heder och mitt jobb så hade jag nog också värnat om mina närmaste - det sista som jag hade kvar. Även om det innebär att jag ser skyldig ut i alla andras ögon. För folk glömmer. Till slut. Och vem bryr sig om vad andra tycker. Egentligen?

Update: Trettio dagsböter á 50 kronor. Jaha.

Drömmar och bilfunderingar

Vaknade utvilad, glad i sinnet och med en smärtfri rygg. Studsade upp ur sängen och hann både duscha och göra gröt till frukost. Cyklade till jobbet i strålande sol och hann knappt komma in på kontoret förrän jag fick åka ut och filma en brand. Tog fantastiska och exklusiva bilder som såldes vidare till riksmedia. Redan där borde jag ha anat oråd för länge sedan. Men icke. Vaknade med ett ryck och insåg att det bara var en dröm. I själva verket var jag inte alls på jobbt. Jag var jättesen, hade rufsigt hår och regnet öste ner utanför fönstret. Fan ta dig, måndag.

Annars så funderar vi mycket på det här med bil just nu. Det hade varit trevligt och smidigt med en. För att inte tala om vilken frihet. Men behöver vi en? Hur mycket skulle man använda den? Vad kostar det? Och tillåter ekonomin det?

Pojkvännen har önskat...

... att vi ska byta ut kanalpaketet på tvn från nöje till dokumentär. Han tycker att det mesta som sänds på de kommersiella kanalerna är fördummande bjäfs - för att inte tala om alla reklampauser som köttar sönder alla serier och filmer. Jag brukade slaviskt följa program som Ensam mamma söker, Idol, Bonde söker fru, One tree hill, Grey's anatomy, Gossip girl... you name it. Men nu ser jag knappt på tv längre. Så. Idag har jag fixat fram Discovery channel & c/o. Det borde kunna pigga upp den förkylda mannen, som är så illa däran som bara en förkyld man kan vara.

Han har vänt på sig!

Ja, ingen är mer förvånad än jag. Hur har den där lilla tvåkilosklumpen kunnat lägga sig med huvudet ner utan att jag har märkt det? Det hårda som jag har klappat, pratat med och fått respons av är inte alls huvudet. Det är lillrumpan. Busungen min.

Idag (vecka 31+1):
SF-mått: 33 cm
Hjärtljud: 136 slag i minuten
Blodtryck: 131/76
Blodvärde: 122
Blodsocker: mättes inte

För tre veckor sedan (vecka 28+1):
SF-mått: 30,5 cm
Hjärtljud: 140 slag i minuten
Blodtryck: 130/73
Blodvärde: 118
Blodsocker: 5,7

Idag är det exakt två månader kvar tills bebisen kommer, i alla fall om man ska se till datumet. Och jag har redan börjat förbereda genom att bädda spjälsängen och tvätta lite kläder. Känns ganska overkligt att våran lilla skatt ska ligga där och snarka och ha på sig de där miniplaggen snart. Galet. Men underbart.

R.I.P. Stefan Liv

Jag erkänner. Jag är varken särskilt insatt i eller speciellt intresserad av ishockey. Men kommer man från Tranås så håller man på HV71. Oavsett var i landet man bor. Och det var därför som jag spetsade öronen lite extra när den tidigare målvakten, Stefan Liv, nämndes på nyheterna. Död. I en flygkrasch. I Ryssland. En kille som i stort sett var jämngammal med mig. Far till två barn. Nygift. Usch, så hemskt.

Perspektiv

På alldeles för kort tid har flera människor i min närhet skakats av fruktansvärda händelser. Tragedier. En man som plötsligt avlider och ett barn som inte längre vill leva. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag känner med er. Allihop. Att ryggen värker ofantligt mycket och att magen är ihopdragen och stenhård känns plötsligt som en flugskit i havet. En bagatell som knappt är värd att nämna.

Med våta kinder

De senaste dagarna har jag blivit ovanligt blödig. Och vi snackar inte en tår eller två i ögonvrån när det visas något sorgligt eller gripande på tv utan ett helt vattenfall som rinner nerför kinderna. Det kan räcka med att någon säger eller gör något snällt, att katterna kommer och buffar tillgivet med sina små huvuden eller att jag råkar tänka på ett fint minne för att jag ska börja snörvla och snora. Helt utan förvarning. Hormonerna verkar leka kurragömma med mig.

Läser i morgontidningen...

... om Ann som vägras en knäoperation för att hon är rökare. Hets mot folkgrupp, dundrar Ann som vägrar låta någon annan säga åt henne vad hon ska göra och som tycker att alla borde ha lika rätt till vård. Visst är det så. Men faktum är att forskning visar att icke-rökare löper mindre risk att drabbas av komplikationer i samband med liknande ingrepp. Femtio procents mindre risk om man ska vara petnoga. Och varken det, ett knä som inte längre gör ont, piggare lungor, friskare hy, bättre smak- och luktsinne eller ett längre liv låter väl särskilt fel, Ann? Nä, men visst. Fortsätt bolma du. Och klaga i media. Gör det.

Läser även att den danska nittiotalsplågan Aqua ska släppa en ny skiva i början av oktober. Det känns ungefär lika ute som att TV4 har börjat visa Fångarna på fortet igen. Med Kurt Olsson som den klurige och gåtfulle mannen i tornet.

Nervös väntan och tjockisbild

De närmaste veckorna gäller det att hålla tummarna. Så hårt att knogarna vitnar. Jag väntar nämligen på svar från Försäkringskassan gällande min ansökan om graviditetspenning. Men med tanke på deras orimligt långa handläggningstid så är jag tveksam till om jag ens kommer att få besked innan det är dags att föda. Det har gått över två veckor sedan jag skickade in mina uppgifter kring inkomst och FK har fortfarande inte fört in det i systemet eller räknat ut vilken ersättning jag har rätt till. Förbannade sölkorvar.

Bebis är däremot mer aktiv än någonsin. Han ligger dock fortfarande på tvären och har precis lärt sig att ta spjärn med fötterna mot mina revben och sedan trycka huvudet hårt mot magen. Aj! Annars då? Tja, jag har gått upp sexton kilo och kunde inte bry mig mindre. Här kommer en bild på våran lilla älskling, vecka 30+4.

Länge leve Rikard Palm

Man kan aldrig bli trött på den här mannen. Aldrig! Märkligt att han plockades bort som nyhetsankare och istället fick börja ansvara för de nattliga sändningarna. Killen har ju bara lite otur och en stor portion humor. Som 3:32 in i klippet ovan. "Tack så hemskt mycket för det tacket, Pär. Tack, tack." Haha! Klockrent.

Det här med e-legitimation...

... är ett djävulens påhitt. När det inte fungerar alltså. Har under flera veckor försökt logga in på mina sidor på FK för att se hur det här med anmälan om föräldradagar fungerar. Men varje gång möts jag av ett ursäktande felmeddelande. Istället blir man hänvisad till att fylla i blanketter som ska skickas med post. Så stenålders. Jag kanske borde skicka ett vykort till dem och be dem undersöka vad det är som är fel.

Önskelista

Trots att det är hur lång tid som helst kvar till jul så har jag redan några önskningar på min önskelista. Och eftersom jag ändå bara kommer att glömma bort dem så tänkte jag passa på att vidarebefordra dem till tomten (som jag vet läser min blogg regelbundet) redan nu. Observera att listan kan komma att fyllas på allt eftersom.

Vita påslakan i linne till en dubbelsäng
Gjutjärnsgryta och stekpanna
En matberedare
Nya (och hela) hörlurar till min iPod shuffle
Biljetter till Muse (nu har ju de ingen turné inplanerad så det kan bli ett problem)
Och varför inte en mysig onepiece att kura i under vintern

Igår hade jag för övrigt varit fast anställd på tidningen i tre år. Och idag är det bara 67 dagar kvar till beräknad förlossning. Tänk vad tiden går snabbt.

Rött, vitt och amningskurs

Jag har ju helt glömt bort att visa den underbara sänggaveln som J har snickrat ihop åt oss! Egendesignad och ett klart lyft för sovrummet. Särskilt tillsammans med de ljuvliga linnelakanen som vi inte förstår hur vi har kunnat leva utan.


J är lite allergisk mot allt det vita och för att han ska slippa bli bländad så har jag petat in lite röda detaljer här och var. Bebisens mobil är dock inte på plats än (spjälsängen är ihopsatt, men fungerar mest som klädhängare just nu) och de två prydnadskuddarna som jag har tänkt virka till sängen är inte ens påbörjade.


Igår var vi förresten på amningskurs och fick lära oss hur man ska amma på "rätt" sätt, hur man kan se när barnet är hungrigt och mätt och hur man kan lindra mjölkstockning. Väldigt matnyttig information för oss rookies. Vi fick även träffa andra par som är beräknade ungefär samtidigt som oss och uppmuntrades att gå ut och fika tillsammans och lära känna varann. Tja, varför inte?