Barnmorskebesök och stor mage

Japp. Magen är precis lika stor och rund som när jag väntade Arvid (bilden till vänster är tagen idag, den till höger är från 2011). Med Arvid var SF-måttet 29 cm i vecka 26 och med den här ungen "bara" 28. Långt över den översta av de tre genomsnittskurvorna som barnmorskan visade.

SF-mått (vecka 20+3): 23 cm
Blodtryck: 117 / 76
Blodvärde: 121
Blodsocker: 5,2
Bebisens hjärtslag: 140 slag i minuten
Viktuppgång sedan inskrivningen: 3 kg

SF-mått (vecka 25+1): 28 cm
Blodtryck: 120 / 75
Blodvärde: 118
Blodsocker: mättes inte
Bebisens hjärtslag: 148 slag i minuten
Viktuppgång sedan inskrivningen: 6 kg (men då har det precis varit jul)

Djuren och deras läten

Han är hemskt fascinerad av djur, våran lilla kille. Både på tv, i verkligheten, i leksaksform och ibland kryper han till och med runt och ryter som ett lejon eller dregglar som en hund. Så varsågoda. Så här duktig är världens finaste tvååring på att lägga djurpussel.

Ett busfrö och hans pappa

Det bästa Arvid vet är att leka med sin pappa. Mig använder han mest för blöjbyten, nattning och för att ta av och på haklappen och skriker: neeej, mamma göra det om någon annan försöker. Men med pappa är det mest bus och skratt. Igår morse målade de tillsammans och lekte galopphäst som sparkar bakut...



... och jag passade på att inviga min nya muffinsplåt. Men eftersom jag bara hade ett ägg hemma så blev det bara några stycken, men de var goda i alla fall.

Tack så mycket!

Idag har jag varit nere på stan och provat ut ett par superfina skinnhandskar som jag fick i julklapp av J. Perfekt för mig som nästan alltid har frusna fingrar, men det var minsann inte lätt att ta sig fram bland alla mellandagsrea-galningar. Inget för mig som har dåligt tålamod. Förutom handskarna fick jag en muffinsplåt, en bok, fotoalbum, Bubble Bobble till Nintendo 8-bitars (snacka om nostalgi) och pengar i julklapp. Tack så mycket, allihop!


Även den lille mannen är helnöjd med alla sina paket. Eller presenter som han själv kallar dem. En massa lego och småbilar från mormor, morfar och moster C, en flöjt, en bärplockare, bakformar och Toca Boca-kläder från moster J, en grävmaskinspyjamas från moster R och ett parkeringshus, pegart (Arvid kallar det för pluppar) och en tvåmannapulka från oss. Typiskt att all snö har regnat bort så att vi inte har kunnat prova den. Ja, ni läste rätt. Det är plusgrader, isgata och livsfarligt här - trots att det snart är januari.

Potträning på gång?

Ajja kissa pottan, utbrast Arvid plötsligt och försvann in i mörkret i badrummet. Han som knappt vet vad en potta är och verkar helt omedveten om när och hur saker hamnar i blöjan. Men imorgon bitti har vi kommit överens om att han ska få premiärsitta på den. Jag vet inte vem av oss som är mest förväntansfull.

Omvänd ordning

Det blir lite bak och fram när Arvid pratar ibland (plus att det inte är så rent jämt, men man lär sig att förstå ändå). Uggla blir ullga, smör blir mörs, flaska blir falka och snö blir nos. Men idag kastade han om ordföljden också. Ajja (Arvid) många bilar fick. Som en liten Star Wars-Yoda. Usch, jag klarar inte av den där gröna figuren alltså. Hoppas att det var en engångsföreteelse.

God jul!

Det blev en mysig jul, trots onda halsar och rinnande näsor hos två av familjemedlemmarna. Vi fixade ett litet julbord mitt på dagen...


... och tittade på Kalle Anka som sig bör. Arvid tittade storögt på hela programmet och headbangade till delen där Snövit dansar med dvärgarna. Sedan öppnade vi lite paket. Siri tyckte att julklappspappret var festligt.



Det var Arvid som fick mest grejer (vilken överraskning). Tänkte fota allting så småningom, men eftersom det fortfarande finns presenter som inte har hunnit fram med posten så väntar jag några dagar. Parkeringshuset i trä från oss blev dock väldigt omtyckt och han har har lekt med det i stort sett hela förmiddagen, tyst i sitt eget rum. Perfekt för oss vuxna som känner oss lite slitna idag.


Även Duplot från mormor och morfar och "plupparna", som Arvid kallar dem, är några nya favoriter. Samt den lilla bärplockaren för barn från moster Johanna som Arvid tror att man "gräver nötter" med. Haha!

Julredo

De senaste dagarna har det pysslats ordentligt här hemma. Glögg, julgodis, kakor, köttbullar, dopp i grytan och skinka med Ernstgriljering. Vi har firat lilla julafton med Emma, Axel och Julia, åkt pulka, sista-minuten-handlat, servat bilen, varit hos frisören och slagit in julklappar.


Och nu är allting klart. Den hemmagjorda gröten ligger i magen (Arvid älskade den) och julfriden har börjat infinna sig. Det enda vi inte har gjort är att bada barnet och öppna den obligatoriska chokladasken, men det hinns säkert med imorgon någonstans mellan nötknäckandet och Kalle Anka. God jul på er!

Grön jul?

Det regnar och den lilla julstämningen som eventuellt fanns är som bortblåst. Trots att jag har hemmagjord glögg som står och tillagas på spisen. Enligt prognoserna kan det komma lite snö på självaste julafton. Ja, det får vi väl hoppas. En grön Norrlandsjul måste höra till ovanligheterna.

Bebisens önskelista

Det är många med mig som totalt har förälskat sig i Kappahls ekologiska kollektion för småttingar. Newbie. Jättefina och mjuka kläder i härliga naturnära färger som går att kombinera i det oändliga. Och dessutom prisvärda! Särskilt nu när det är ta tre betala för två som gäller, och jag kunde inte hålla mig ifrån att köpa de tre plaggen längst till vänster. En body, ett par byxor och en liten kofta som kommer värma skönt när sommaren börjar lida mot sitt slut. Men jag hade gärna handlat mer. Kolla bara på de små grå byxorna med detaljer på knäna. Åh! Det här, plus allt annat fint som finns, önskar sig bebisen i nollårspresent. Dock ej i storlek 56 och 62 för där har vi redan så mycket kvar ifrån Arvid (och sådant som vi fick i present förra gången).

Stolt mamma och stolt unge

Utvecklingssamtalet igår gick bra. Arvid är tydligen en snäll och glad liten kille som är intresserad av det mesta - att pyssla, läsa böcker, äta typ mest av alla barn, sitta med på samlingar, hjälpa de vuxna med matlagning och att hämta och lämna grejer, vara ute på utflykt, kramas, leka med bilar och skotta snö. Men det visste jag ju redan. Han fick komplimanger för sina kläder. Att han har bra och rejäla saker som är lätta att anpassa till alla väder och att han har extragrejer om något blir blött eller smutsigt. Han smälter in bra i gruppen (och har gjort så från dag ett) och kan både leka med jämngamla och med de äldre barnen. Talet har fullkomligt exploderat den senaste tiden och Arvid har kloka resonemang trots att han inte är så stor. Han är trygg i sig själv och verkar glad och nöjd med livet och man kan inte bli annat än stolt när man får höra så fina ord om sin lilla älskling.

Även Arvid var stolt som en tupp i morse när han överlämnade julklapparna till var och en i personalen. Det värmde mammahjärtat att kunna glädja både den som ger och de som får. Men att man aldrig kan göra det enkelt för sig? Visserligen "bara" dekorerade pepparkakor, te och polkagriskäppar, men inslagningen och korttillverkningen tog sin lilla tid.

Smågrejar

Jag virkar lite, fixar med julkorten, vilar, gör lite julgodis, vilar igen, ignorerar en massa tråkiga måsten, bläddrar i tidningen, tittar på dålig tv... Ja, vardagen för en sjukskriven flodhäst är inte mer spännande än så här. Men idag tänkte jag beställa en pizza för att krydda den här fultisdagen lite extra. Imorgon väntar ett nytt läkarbesök och på torsdag blir det utvecklingssamtal på Arvids dagis.

Luciafirande i miniformat

De var så fina och duktiga, alla små lucior, tomtar, tärnor, stjärngossar och pepparkaksgubbar som sjöng och dansade på dagis i fredags. Arvid var först ut att lämna ledet efter ett högt och tydligt "pappaaa" (efter inte ens två minuter). Trots mörker och en stor grupp föräldrar där många hade neddragna mössor och uppdragna halsdukar och kragar eftersom det var så bitande kallt. Han har visst höksyn, den lille mannen. Det måste vara efter mamma.


Efter avslutningslåten What does the fox say som hade önskats av de äldre barnen blev det glögg, varm saft och pepparkakor. Efter det tog vi med oss våran lilla tomte hem och byggde med tåg, lekte med serpentiner och lego och åt tacos. Inte alls särskilt dumt efter en lång och tråkig sjukvecka.

Fredag

Har varit och lämnat världens finaste lilla tomtenisse på dagis, handlat lite fredagsmys och lämnat nya prover på vårdcentralen. Om en stund är det dags för läkarbesök och fram till dess tänkte jag sitta med min bebisfiltsvirkning. Vila, precis som doktorn har ordinerat.

Kroppsligt haveri

Det är nästan så att jag önskar att det bara vore ett par veckor kvar till beräknad bebis istället för sjutton för är det inte det ena så är det minsann det andra. Nu senast, en förmodad magkatarr som gör så förbaskat ont att jag varken kan sitta ordentligt, sova, äta eller gå upprätt. Perfekt i kombination med foglossning. Verkligen. Jag är dessutom blek och trött eftersom jag - tillfälligt - har fått lägga järntabletterna på hyllan tills magen har lugnat ner sig. OCH! På fredag ska jag till läkaren eftersom både urin- och blodprov, i kombination med ständig huvudvärk och magont, gör att de vill göra en extra koll för att kunna utesluta en begynnande havandeskapsförgiftning. Men bebis mår bra i alla fall och det är ju det viktigaste. Trots att det vore trevligt att få känna sig mer levande än död.

Ett litet busfrö

Va gö do, frågar Arvid ungefär hundra gånger per dag. Även om han står eller sitter precis bredvid. Han kan till och med fråga sig själv ibland vad han gör för något. Gulligt värre. Lika söt var han när J skulle åka till Skellefteå nu ikväll och lilla A envisades med att bli kittlad först och låg på golvet och gapskrattade. Det är så skönt att vårat glada och pigga lilla busfrö är tillbaka.

En vilohelg

Vi vilar och gör mest ingenting och det känns mer välbehövligt än någonsin. Igår gjorde vi köttbullar, kakor och julgodis som provsmakades under kvällens Så mycket bättre. Det blev nämligen ingen julfest med jobbet för min del. Både på grund av att jag är helt slut efter den här sjukveckan och på grund av foglossningen from hell (på båda sidor) som dök upp efter en förmiddagspromenad till bilverkstaden där vi köpte nya torkarblad till bilen. Idag har Arvid satt i sig en stor portion gröt till frukost och nu sitter han och läser Pixiböcker tillsammans med sin favoritpappa. Han är pigg och glad och redo för dagis imorgon. Äntligen! Det är sjutton minusgrader ute så jag tänker mig en mysdag inomhus idag också. Med tända ljus, en julskiva som snurrar i stereon, lite värmande glögg och pyssel.

Here we go again

Idag har Arvid varit ganska glad och pigg. Han har ätit lite mer än igår, men fortfarande inte ens i närheten av det han stoppade i sig tidigare. Eftersom han har lekt en del själv har jag kunnat städa och tvätta de sista resterna från helgens tråkigheter och vad tror ni händer under Bolibompa? Kräks över hela vardagsrumsgolvet och flera soffkuddar och diarré i blöjan. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Gråtit har jag i och för sig redan gjort, när jag låg på knä och torkade det stinkande golvet. Och det kommer dröja många veckor innan jag kan se det komiska i det här för just nu är jag helt knäckt. Tar det aldrig slut?!

På bättringsvägen

Arvid har inspekterat granen både fyra och fem gånger idag. Alltid med ett wooow. Han mår något bättre och har till och med kört fram och tillbaka genom hallen med blöjpaketet som bil en kort stund idag, men han äter som en fågelunge och sover betydligt mer än vanligt. Femton timmar i natt (i sträck) och ytterligare fyra mitt på dagen. Han kramas mycket, vill gärna sitta i knä när vi äter, hålla hand när vi går mellan rummen och när det var dags att sova sa han: Mamma, hålla mig. Och hur kan man säga nej till att ligga med armen om världens finaste lilla pojke, lukta på hans hår och känna hans värme och hans andetag. Det gäller att passa på medan man får.

En grann gran

Idag har vi pyntat granen mitt i sjuka-barn-tristessen. Arvid var fascinerad av den stora "blomman" och hjälpte till lite grann med själva pyntandet. Det blev riktigt mysigt, trots att den är av plast och inte ser särskilt verklighetstrogen ut (som de aldrig gör). Nu fattas det bara lite paket där under som förhoppningsvis ska slås in senare under dagen och som jag hoppas att katten kan låta bli.

Febersjuka

Vi lever, men det är på håret. Vid halv sju i morse slutade Arvid att kräkas och vi kunde äntligen sova ett par timmar i sträck. Han har ätit en deciliter fil till frukost och en macka med smör nu på eftermiddagen och däremellan har han druckit lite vatten. Men särskilt pigg är han inte. Han är ganska medtagen och trött efter magsjukan from hell (som jag aldrig kommer glömma) och så snart den försvann fick han hög feber istället. Nästan uppe vid fyrtiogradersstrecket. Så han har mest sovit idag, med Norrlands rosigaste kinder. Men hellre det än att han kräks var tionde minut. I nästan 24 timmar.

Magsjukan som jag inte trodde fanns

Jag kanske bör varna om att det här inlägget läses på egen risk. Det innehåller nämligen både en massa spyor, ett besök på akuten och en försmak (eller snarare en lukt) av hur festligt det känns att leva i ett hem där den värsta magsjukan i mannaminne har härjat fritt. Dagen började med att lilleman gjorde en kaskadspya över hela köksbordet vid frukosten i morse och sedan har det bara rullat på. Efter trettio kräkningar slutade jag räkna. Ingenting har fått stanna i magen, inte ens små klunkar med vatten, och desto längre dagen har gått desto blekare och hängigare har han blivit. Så jag ringde sjukvårdsupplysningen som skickade oss vidare till akuten. Efter två och en halv timmes väntan (och åtskilliga spyor och en oerhört ledsen liten kille som ville "åka hem, mamma") kom läkaren och konstaterade att han inte behövde dropp, men att han inte var särskilt pigg. Sedan fick vi åka hem igen med uppmaningen att fortsätta ge honom en matsked vatten var tionde minut så att han inte blir uttorkad. Och är han inte piggare imorgon ska vi komma tillbaka.

Stackars, stackars Arvid. Jag trodde inte att sådana här våldsamma magsjukor fanns. Där man kräks våldsamt omedelbart efter att man har druckit något och att det aldrig slutar. Vi är inne på femtonde timmen nu och han sover äntligen - i en säng fylld med handdukar och plastfrotté och i en urvuxen pyjamas med för korta ben. Lägenheten stinker unket och både mattor, sofftyg, golv och i stort sett alla Arvids kläder måste tvättas imorgon. Till och med mitt hår och mina händer luktar kräks. Kul. Det här har, och då överdriver jag inte, varit en av de värsta i mitt liv. Och självklart har tanken slagit mig - att det kan vara min tur imorgon.

Barnmorskebesök och foglossning

Jag var förresten och träffade barnmorskan i veckan och fick lyssna på pluttens hjärtljud för första gången. En fantastisk känsla! Fick även veta att jag har moderkakan i framvägg (det var inget som nämndes vid ultraljudet), men jag känner buffningar och hårda sparkar många gånger om dagen trots det. Det är en stark liten parvel där inne. Det är däremot inte lika roligt att jag har problem med foglossning på vänster sida. Haltar liksom fram och måste ta korta steg och det blir inte bättre av att släpa på jobbutrustning eller en kramig tvååring. Nu betyder ju inte det här att det kommer vara så här hela tiden, det kan ju faktiskt bli bättre, men jag funderar ändå på om det inte är läge att börja fila på graviditetspenningsansökan. Just in case.

SF-mått (vecka 20+3): 23 cm
Blodtryck: 117 / 76 (pulsen låg på 103)
Blodvärde: 121
Blodsocker: 5,2
Bebisens hjärtslag: 140 slag i minuten
Viktuppgång sedan inskrivningen: 3 kg

Stenhård mage och katter i alla former

Mitt senaste fynd är en gammal, sliten och vacker sockerlåda som just nu får agera tidningskorg. Love it! Julpyntet är på plats, men innan jag fotograferar det ska gardinerna strykas och sys upp. Och så ska en gran (i plast, of course) inhandlas och pyntas med de nya fina dekorationerna.


Arvid och jag har varit nere på stan idag och fixat de sista julklapparna, köpt presentpapper och snöre, fikat och handlat lite. Väl hemma igen har det både blivit storkok och bakning, tupplur, dammsugning och filmtittande så nu är jag helt slut, magen är stenhård och lillbebisen sparkar som aldrig förr.


Efter kvällsbadet passade lilleman på att sortera alla sina kattbilder som vi har klippt ur en gammal väggkalender. Nu sover han efter att ha pussat mig på munnen tio gånger och jag tittar på Så mycket bättre och har absolut ingenting inplanerat för imorgon. Förutom att vi ska köpa en påse kattmat.

Arvids önskelista

Den lilla tvååringen blir glad för precis allt, men här kommer några julklappsförslag i alla fall. Lektältet Fästning från Kids concept, boken Dino 1-2-3, grodspelet, ett batteridrivet lok till Briojärnvägen (som han älskar), massor med metallbilar (exempelvis Hot wheels), ett Bamsepussel med sex bitar (typ), strumpor i storlek 22/24, en Brio-viadukt eftersom våran har spruckit, leklera med maskin från Kärnan, spelet Junior Pictolino, en tvådelad pyjamas i storlek 98/104, Tactic memo+ (memory) med husdjur eller fordon, Duplo 5649 Stor bondgård, en käpphäst (kanske hemmagjord?) och en djurmössa från Oskar & Ellen (förslagsvis lammet). Men som sagt, Arvid kommer att tycka att vad som helst är wooow.

Min önskelista

Varsågod, tomten! Här har du min önskelista för i år. En vit uggleljusstake från Plutoprodukter, Bubble Bobble (det klassiska spelet till Nintendo 8-bitars som ofta går att hitta på Tradera - kartong och manual behövs inte - det är dock viktigt att det är märkt SCN och passar i svenska konsoller), Muminmuggar (gärna den gröna på bilden), läslampan Barometer (Ikea), Elsa Beskows månadsbilder (om inte alla så gärna november och april åtminstone), flera likadana fotoalbum med plastfickor (http://www.clasohlson.com/se/Fotoalbum/Pr384468000), en vit, extra djup Ribbaram från Ikea (23x23x4,5 cm), den vita spegeln Stave (Ikea), muffinsform, sex stycken vita, djupa tallrikar av märket Arv (Ikea), ett par snygga, varma och svarta skinnhandskar och bokserien Torka aldrig tårar utan handskar. För enkelhetens skull blir ett presentkort på Ikea bra. Jag blir heller inte ledsen för ett spa-besök, middag på restaurang eller ett besök hos frissan.

Om döden

Ikväll kommer jag att krama min älskade son extra hårt och länge efter att ha sett Döden, döden, döden på SVT. Om föräldrar som har förlorat barn i olika åldrar.
I cancer, trafikolyckor, överdoser eller andra sjukdomar. Man fick bland annat följa en mamma som bodde på barnhospice tillsammans med sin 2,5-årige son som hade en dödlig sjukdom. De levde där, i ett pyttelitet sjukhusrum i väntan på det oundvikliga, samtidigt som hon försökte göra dagarna meningsfulla och roliga för pojken som knappt orkade någonting längre. En annan familj hade förlorat sin dotter i cancer när hon bara var fem år gammal. De satt bredvid hennes säng när hon tog sitt sista andetag och hade svårt att säga hej då när locket skulle läggas på kistan eftersom de visste att de aldrig skulle få se henne igen. Hade de tagit farväl tillräckligt? Och hur går man vidare?

Ett fruktansvärt avsnitt som jag storbölade mig igenom och egentligen ville stänga av utan att ha sett färdigt, men ändå väldigt tänkvärt. Ingenting ska någonsin tas för givet. Man borde bli bättre på att uppskatta varje dag och inte ödsla för mycket energi på småsaker som en trotsig tvååring som inte vill klä på sig eller som kastar mat på golvet. För tänk om han plötsligt inte fanns längre. Vad hade allt det där spelat för roll då?

Senare förberedelser

Jag läste någonstans att med andra barnet börjar man förbereda mycket senare än med det första. Både för att man kanske inte har samma tid på grund av tidigare barn och för att man inte är en rookie längre utan vet mer vad som väntar. Till viss del är jag benägen att hålla med. Visst, jag har knappt tid att läsa vad som händer i magen vecka för vecka i mina böcker, men jag har redan gått igenom Arvids gamla bebiskläder, tittat vad vi har och vad som behöver kompletteras i och med att han / hon kommer att vara spädis en helt annan årstid än vad Arvid var. Jag har köpt en liten stickad overall med tillhörande mössa (med björnöron) i ministorlek och klickat hem några tunnare sommarplagg på nätet. Vi har i stort sett klart på namn, båda sorterna, och är - hör och häpna - överens. Sedan kan det givetvis ändras när bebisen väl är ute, men då får vi väl tänka om. Vi har gått igenom vinden och har kontrollerat Arvids gamla grejer, babygym, babysitter och så vidare. Så jag tycker att vi är ganska förberedda ändå. I alla fall när det gäller materiella ting.

Vecka 21

Det är verkligen en bedrövlig gravidapp jag har på telefonen. Den här veckan har den upplyst mig om att bebisen nu reagerar på smärta och att det första bajset, barnbeck, börjar bildas i tarmen. Jaha. Fanns det inget annat skojigt att berätta?

En sjuk liten brandman

I morse när vi skulle åka till dagis och jag hade tagit på Arvid, ullunderställ, fleecekläder, overall, skor, mössa och vantar utbrister barnet att han är varm. Ja, det är ju för att du har så mycket kläder på dig, tyckte jag. Men han stod på sig. Mycket riktigt. 38,5 graders feber. Jag kände mig som en jättedålig mamma som varken hade sett det på honom (fast till mitt försvar är han lika pigg och glad som vanligt) eller känt det när vi bytte blöja. För vid en närmare koll var han ju riktigt het på pannan. Så vi myser inomhus idag. Tittar på Bamse och Lilla Anna, leker brandman och kör med bilar, äter köttbullar (efter Arvids eget önskemål) och myser under filten.


Häromdagen undrade en arbetskamrat om det var dags snart. Eh, det är ju halva tiden kvar. Ska bli spännande att se om jag ligger över kurvorna precis som förra gången under nästa veckas barnmorskebesök. Däremot hittade läkaren ingen medicinsk förklaring till min svåra huvudvärk och alla migränattacker. Har i stort sett huvudvärk varje dag så alternativen jag har är en längre sjukskrivning för att varva ner eller morfinliknande mediciner som kan leda till att bebis föds med morfinabstinens. Nej tack. Då har jag hellre ont i några månader till.

Tröttvecka

Jag vet inte om det är mörkret, de femton minusgraderna, årstiden i allmänhet eller något annat, men den här veckan har jag varit sjukligt trött. Så där trött att jag somnar på två sekunder, vaknar i samma position många timmar senare, knappt orkar ta mig ur sängen och äter frukost med har-jag-över-huvud-taget-sovit-någonting-känslan trots att jag har det. Så i helgen ska jag sova. Vila. Slappa. Göra så lite som möjligt. Och förhoppningsvis få tillbaka lite energi, orka baka pepparkakor med Arvid och gå på julskyltning.

48,9 procent

Ja, då var man snart halvvägs. Både gällande arbetsveckan och graviditeten. 143 dagar kvar till beräknad bebis och idag har liten verkligen gett sig till känna och sparkat på mina tarmar under intervjuerna. Ganska mysigt ändå.

Second hand-shopping

Vilka fynd jag har gjort de senaste dagarna. Några pyttesmå kläder till bebisen eftersom den kommer behöva lite tunnare kläder till sommaren. När Arvid hade storlek 62 och 68 var det ju mitt i smällkalla vintern och det går ju verkligen inte för sig. En perfekt anledning till att få botanisera runt bland bebisgrejer. Och så har jag hittat en sådan här. En vinterjacka för gravida så att jag slipper förstöra fler tröjor som fastnar i dragkedjan när jag försöker dra igen den över magen. Hoppas bara att den kommer snart för i slutet av veckan ska det bli kallt.

Glad

Det är inte lätt att fånga en bild på den glada ungen. Antingen blir det bara suddirudd av alltihop eftersom han aldrig kan vara still (förutom när vi tittar på Lilla Anna och Långa Farbrorn, men då ler han inte) eller så åker det tillgjorda leendet fram så fort han ser kameran.


Helgen har i alla fall varit bra. Tyvärr regnade snön bort så det blev varken pulkaåkning eller snögubbsbyggande, men däremot julmarknad i Öjebyn, saffransskorpor, glöggmys, veckohandling, städning, kycklingnuggets, legobyggande, lite Ben & Jerry, Allt för Sverige, graviditetshormoner och målande. Förresten. Teckningen till höger har Arvid inte gjort.

Firande i dagarna två

Det var en förundrad liten tvååring som öppnade världens största paket igår morse. Eller present, som han själv säger. Varför välja det enklare ordet? Där låg en pulka (som provåktes på mattan), kritor, målarböcker och en Duplo-sopbil.


Av mormor, morfar och Cajsa fick han en jättesöt verktygsbänk á la Alfons Åberg, en tidningsprenumeration på Bamse (för småttingar) och en Laban-bok.


Oj, så roligt man kan ha med serpentiner! Man kan dansa med dem, ha dem på huvudet, springa med dem efter sig och riva dem i småbitar och kasta på golvet.


På grund av seg post har paketöppnandet fortsatt även idag. En jättefin bok, illustrerad av Winnerbäck, och en liten Londonbuss från Rebecca och Jan. Arvid sa wooow när han fick se bussen och har lekt med den hela kvällen. Han har även fått vykort (och pengar) från gammelmormor, gammelmorfar, Therese och gammelfarmor. Tack så mycket, allihop!

Födelsedagsbarnet

Tänk att lillkillen blir storkillen imorgon. Tvååringen. Trots att det känns som att han har varit här för alltid så har tiden sedan han kom gått väldigt fort. Nästan för fort. Nu sprutar det ut nya ord varje dag (på väg hem från dagis idag upplyste han mig till exempel om att vi har en gammal bil), han är självständig och hjälper gärna till med saker, säger tjenaaa som en riktig tuffing och är oftast glad. Älskade lilla unge. Vad skulle jag göra utan dig?

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Efter lunch och sovstund skulle vi möta upp Emma och Julia i lekparken. Men just idag tyckte Arvid att det var en bra idé att avvika från rutinerna och knappt sova något alls. Däremot slocknade han i bilen och var helt omöjlig att väcka. Så medan Julia härjade runt i lekparken fick jag bära på ett jättetungt barn som sov med huvudet på min axel. Men efter en fika i Gallerian kvicknade han till och spatserade till och med runt i några affärer och åkte rulltrappa både upp och ner innan vi åkte hem. Nu har vi tvättat och badat och inväntar Så mycket bättre. Idag ska jag inte somna innan åtta.

Blödig och icke-existerande fredagsmys

När jag skulle natta Arvid förut la han sig riktigt nära i sängen, klappade mig på kinden och sa: "mamma är fin". Jag blev så rörd och varm i hjärtat att jag nästan grät en skvätt. Min älskade lilla son. Fortsätt att vara lika kärleksfull och snäll även längre fram i livet. Kanske var det snusandet i världens mysigaste nacke eller den galet stressiga arbetsdagen som gjorde det, men jag vaknade nyss, yrvaken, bredvid en varm liten barnkropp. Så något fredagsmys blev det inte den här veckan. Om man inte räknar pannkaksmiddagen då.

En stilla torsdagskväll

Äter kräm och mjölk, jobbar lite grann hemifrån och förbereder morgondagens två inslag. Ett om kommande storsatsningar i centrala stan och ett om ett regeringsförslag (inklusive en träff med miljöministern) som ska leda till minskad miljöpåverkan. Två vitt skilda saker och det gäller att hålla koll på tankarna och vara effektiv i både filmning och redigering för att jag ska vara färdig att ta helg vid halv fem. Den bjuder både på lite shopping, snögubbsbyggande, lek med Arvids kompis Julia, farsdagsmys och firande med paket och tårta. Och förmodligen lite bakning eftersom vi har en tvååring i huset nästa vecka.

Vecka 17+3

Jag har en busbebis i magen. Som gör piruetter, sparkar, petar och är all over the place. Först på vänstra sidan, sedan långt ner i magen och plötsligt någon helt annan stans. Märkligt. Det var samma sak förra gången. Innan ultraljudet hade jag inte känt något, inte ens en liten antydan till rörelse. Men efter ultraljudet var det full aktivitet och tydliga buffningar dagligen.
Vänstra bilden: Vecka 17+3 idag, enligt den nya beräkningen. Plus två kilo på vågen och en väl synlig mage.
Högra bilden: Vecka 18+4 med Arvid. Något mindre, men betydligt tyngre. Plus nio kilo sedan graviditeten startade. Då var jag sugen på salt, något som jag inte klarar av alls nu. Däremot är söta saker desto godare, hehe.

Kille eller tjej?

Och förresten så vet vi - mest troligt - vad det är för en liten filur som gömmer sig i magen. Hemligheten står skriven i fars dags-kortet som pappa (Arvids morfar) ska få öppna på söndag. Så fram till dess är det fritt fram att gissa och fundera.

Nära tårarna och ultraljud

Arvid har halloweenpysslat på dagis och jag blir alldeles tårögd när jag tittar på det fina spöket. Samma sak när han läser sin Bamsetidning om och om igen och skrattar högt åt alla bläää och poff! Han är så fin att jag får lust att gråta ibland. Förmodligen hormoner...


Dagens räkning från verkstaden (nya bromsok) höll också på att framkalla tårar. Hej då, julklapparna! Samma sak med gårdagens ultraljud. Vi fick se en frisk och kry bebis som sov med öppen mun. Kanske lite svårt att se, men på den nedre bilden ser man ansiktet framifrån. Vilken liten sötnos! Cirka 17 cm lång i dagsläget. Blev framflyttad nästan en vecka så nu räknar vi ner till den 12 april.

En familjehelg

Igår var vi och tände ljus på kyrkogården, bakade saffransscones, lekte oss trötta på Nimbys värld och hade Så mycket bättre-mys med glögg och pepparkakor och idag har det varit städ- och fixardag. Det har dammsugits, veckohandlats, plockats i ordning, tvättats, sorterats och slängts skräp. Om en stund ska vi gå och hälsa på Zamzor och se hur han har det, men först hade jag tänkt att Arvid skulle sova en stund. Han verkar inte riktigt vara inne på samma linje och är piggare än någonsin.

Kvällsmys

De senaste kvällarna, efter middagen och innan läggdags, har vi lagt pussel, lekt båt med en jättestor kartong, myst med katten och bläddrat i en Bamsetidning. Undrar vad det blir ikväll?

Världens finaste pojke

Han börjar bli stor nu. Så pass stor att han vill sitta på stora stolen ibland trots att han knappt når upp till bordet. Men vad gör det när man får se det där leendet?

När spänningarna släpper

Idag var det styckmordsrättegång, dag ett. Jag skickades ut direkt för att filma pressuppbådet, fixa en intervju med en rättsexpert och sedan snabbt som attan klippa ihop ett jobb till morgonsändningen. Strax innan lunch var det dags igen. Jag var oerhört nervös innan. Både över praktiska saker som var man skulle hitta parkering och hur trångt och otrevligt det skulle vara att trängas med annan ivrig press och rent prestationsmässiga saker som att få bra bilder och vara snabb i redigeringen. När allting var klart, och jag kände mig nöjd och fick beröm, gick luften ur mig. Spänningarna släppte och jag blev fruktansvärt trött. Och inte blev det bättre av att Arvid hade satt en sax i sin nya ulltröja. Ett fult hål mitt på magen. Kul att leta fram nål och tråd nu när jag egentligen bara vill sova.

Julklappsminnen

När jag var liten åkte hela familjen till Hikmet i Jönköping strax innan jul. Det var en gigantisk leksaksaffär (förmodligen kändes den större då än vad den egentligen var) där det fanns precis allt! Sällskapsspel, dockor, kulor, bilar, babygrejer, minikök, tv-spel, lego... Och under ett par timmar i affären avverkades alla julklappsinköp. Både till syskon, kusiner och oss barn. För att det skulle klaffa fick vi turas om att gå iväg med mamma eller pappa medan någon av de andra systrarna handlade och grejerna gömdes sedan omsorgsfullt i vagnen så att ingen skulle se sina julklappar i förväg. Förmodligen var det en stressig och påfrestande dag för de vuxna, men jag minns det som oerhört mysigt. Att gå och strosa bland hyllorna, storögt titta på alla saker och fundera på vad som sedan skulle ligga inslaget under plastgranen.

Tänk så skönt att kunna avverka alla inköp under en och samma dag. Visserligen kan man gå till leksaksaffären idag med, men jag har svårt att hitta saker där som inte kostar skjortan. Allting är billigare på nätet (plus att du slipper släpa hem det själv) och man kan i lugn och ro klicka runt och handla när det passar istället för att trängas med alla andra stressade julklappsköpare. Lite på bekostnad av julstämningen kanske, men å andra sidan är utbudet ett helt annat. Nä, det blir främst näthandel här i år igen. En del grejer är redan beställda. Andra har jag inte funderat färdigt på än.

Dagens lunch

Det blev tvårätters till lunch här idag. Sedan jag fick veta att det går springmask på dagis (och läste på vad det var) kan jag inte riktigt äta ris. Men ärtsoppa på en tisdag går också bra, minsann.


Nu sover äntligen lilleman och jag har satt igång ytterligare en maskin tvätt och ska dricka lite te, äta några peppisar och frossa i julpynt, julrecept och julmys. Bara två månader kvar! Och "bara" fem månader tills familjen växer. Arvid har köpt en gosig kanin till bappis (bebis) och jag en overall och en mössa.

Den lilla frisyren

Det gick bra hos frisören trots att Arvid var skeptisk mot skynket som skulle skydda kläderna från hår. Men två clementiner och en liten klase vindruvor senare var han klar. En liten frisyr! Vi har även hunnit vara på stan, städa, veckohandla, tända ljus på kyrkogården, sparka boll, gå en lång promenad, baka kakor, titta på storslalom under mysfilten, vara på biblioteket, handtvätta och leka med bondgårdsdjur. Skönt att det är måndag imorgon så att man får vila upp sig lite. På jobbet alltså. Och på tisdag är det min sista föräldralediga dag på ett tag. Från och med 1 november går jag upp till hundra procent igen.

Varför visar Barnkanalen...

... bara barnprogram för döva eller finskspråkiga barn under dagtid på helgerna? Och vem kom på den briljanta idén att ställa om klockan? Någon som uppenbarligen inte har barn som vaknar klockan sex, numera fem, på morgonen.

Muntorrhet och utrotningshotade djur

Idag har jag utmanat mig själv. Mött en rädsla som jag har burit på ganska länge. Det kanske låter jättefånigt, men jag har kört den stora företagsbilen. Den som både är bred, hög och känslig på gas och koppling. Eftersom det finns fyra andra bilar har jag undvikit den in i det sista, men idag var det bara den inne och jag var sen. Under de milen jag körde var jag alldeles torr i munnen och rutorna immade igen av att jag upprepade orden: ta det bara lugnt. Men det gick bra och vi blev riktigt bra kompisar till slut!

Nu sitter jag i soffan med ena ögat på Skavlan och det andra på WWF:s hemsida. När Arvid föddes blev han tigerfadder och om några månader är det dags att göra samma sak för lillebror eller lillasyster. En god gärning samtidigt som småttingarna tidigt lär sig att värna om djur och natur och inte bara tar allting för givet. Frågan är bara vad det ska bli den här gången? Sälar i Östersjön, orangutanger, isbjörnar eller elefanter? Några förslag?

En regnig torsdag

Började morgonen med en snabbvisit på jobbet för att ringa några samtal och boka upp dagens jobb. Susade vidare till Bilprovningen (den grå skönheten klarade sig utan anmärkning, yes!) och hämtade ut Arvids födelsedagspresent som har åkt hela vägen från Tyskland. Tillbringade förmiddagen på en högstadieskola i Öjebyn och pratade om mångfald och integration, åt lunch ute och redigerade under eftermiddagen medan regnet öste ner. Sedan har jag har badat Arvid, myst framför Bolibompa, tvättat lite kläder, beställt några julklappar och läst ut en bok. Livet efter dig. Jag tror att det är den andra jag läser i år och det har förmodligen blivit ungefär lika många filmer under året. Nytt lägstarekord.

Frisörbesök

Nu ska de bort! Arvids lockar alltså. På lördag ska han till frisören för första gången och jag håller tummarna för att han sitter still och låter tjejen klippa. I alla fall lite grann. För jag får inte röra de små guldlockarna.

Jag fryser!

Nu när det har blivit minusgrader fryser jag som en hund. Både ute och inne. Har lånat ett par fula långkalsonger från försvaret av J som jag i stort sett bor i, men efter att ha fått tips om ett underställ i finaste merinoull (typ ett sådant som Arvid har) av dagisfröknarna har jag investerat i ett set som förhoppningsvis kommer innan veckan är slut. Nu är det slut med huttrandet!

Helgen som gick

I helgen har vi haft sällskap av pappa J och vi har både bytt däck, monterat ner spjälsängen och skruvat ihop en barnsäng till Arvid (som dock har vägrat prova den än så länge), småshoppat, haft uppesittarkväll och sovmorgon och pysslat på inomhus. Arvid har dock varit snorig och hostig hela helgen och det återstår att se om han är i dagisform i morgon bitti. Idag har han visserligen vägrat tupplura på dagen, men ändå hållit god min fram till nyss och det är väl ett friskhetstecken om något. Nu ska jag börja bläddra igenom den där förundersökningen som jag nämnde häromdagen och invänta Allt för Sverige - mitt favoritprogram!

Tjejnamn

I morse deklarerade J att han hade kommit på vad bebis ska (läs: kan) heta om det blir en tjej. Inget dåligt förslag må jag säga, vi som nästan aldrig är överens annars. Men vad det är behåller vi för oss själva tills det är dags. Jag är mest rädd för att vi aldrig får användning av något tjejnamn. Oavsett hur fint det är.

Winnerbäck vs sjukstuga

Ikväll ska familjen på Winnerbäcks turnépremiär och jag sitter här i trasiga mysbyxor, en tröja med snor på ena axeln och otvättat hår medan sonen tittar på Bamse. Behöver jag ens säga att jag gärna hade bytt med dem?

Ute i god tid

Usch, jag blir nästan trött på mig själv ibland. I en kasse i sovrummet ligger fyra inslagna farsdagspresenter (två till J och två till världens bästa "moffa") och väntar. Fars dag är inte förrän om en månad. Jag har redan fixat två julklappar, köpt en stickad overall till bebisen och börjat fundera över födelsedagar som kommer i början av nästa år. Snacka om att vara förberedd. Och tråkig.

Att jubla över fel saker

Många av mina kollegor har jublat över dagens nyhetsflöde och glatt utropat att de älskar sitt jobb. Jag kan inte riktigt hålla med. Visst har det varit fullmatade sändningar där den ena "stora" nyheten har avlöst den andra, men en arbetsplatsolycka på SSAB där två pitebor drunknade i trehundra kubikmeter tjära, bevisning i form av blodspår mot en styckmordsmisstänkt 22-åring och en mamma och hennes tre månader gamla bebis som fick livshotande skador efter att ha blivit påkörda av en bilist får inte mig att jubla över mitt yrkesval utan väcker snarare ett oerhört medlidande för de som har drabbats eller är anhöriga. Och jag kan bara beklaga att andra journalister njuter en dag som denna.

Sjukstugetorsdag

Snön yr utanför fönstret, jag sitter och märker Arvids vinterkläder och den lille sjuklingen har kuddmys på golvet tillsammans med Sisis och tittar på Bamse. En ganska behaglig sjukstugetorsdag trots allt. Men i helgen ska jag börja plöja igenom en 400-sidig förundersökning inför en omfattande rättegång som jag ska bevaka om några veckor. Styckmord. Inte alls lika behagligt.