Svettigt i provhytten

En snigel hade kunnat gå fortare än mig, men trots det långsamma tempot har jag lyckats avverka en kort runda på stan. Jag behövde köpa lite amningsvänliga toppar och svettades rejält i den minimala provhytten när jag skulle försöka få av och på kläderna och det var svårt att försöka gissa sig till hur de skulle passa när den stora magen är borta, men det blir nog bra. Passade även på att låna lite böcker så nu ska jag hänga i soffan resten av dagen.

Dagens lärdom (som jag borde ha lärt mig för länge sedan)

Det absolut, absolut, absolut sämsta du kan göra om du redan har foglossning (om du inte vill få ännu mera ont och svårt att gå, sitta och ligga) är att dammsuga. Du vet det här, Jenny. Och kanske kan ett bäcken som pulserar av smärta, ben som viker sig och en kropp som knappt kan röra sig påminna dig om du mot förmodan har glömt - eller kommer att glömma bort det igen.

Förberedelserna fortsätter

Idag är det garderobs- och lådrensning som gäller. Ut med urvuxna grejer som Arvid inte använder längre och sådant som bara ligger och tar plats och in med pytteplagg som är overkligt små.

Dubbelnamnen ökar i popularitet

Läser i dagens PT att dubbelnamnen blir allt populärare igen. Då syftar jag inte på gamla 40- och 50-tals klassiker som Bo-Göran och Jan-Erik utan lite modernare varianter som Tuva-Li, John-John, Molly-Lee och Mohammed Ali. Förra året fick drygt 1300 nyfödda ett dubbelnamn, men det är inte alltid som båda namnen uttalas. Jag kan på en gång försäkra er om att vi inte har ett enda dubbelnamn på våran lista. Däremot flera namn på A. Det ska dessutom bli spännande att se vad prinsessan Madeleine och herr Chris har valt för namn eftersom det säkert kommer göra avtryck i trenderna de kommande åren.

Rörd till tårar

Två saker har berört mig till tårar idag. Först den här jojken till en bästa vän som inte längre finns. Äkthet i dess renaste form som går rakt in i hjärtat. Magiskt. Idag inleddes dessutom rättegången mot en förlossningsläkare i Eksjö som står åtalad för att ha dödat ett barn. Trots en långdragen förlossning på över 55 timmar och misslyckade och våldsamma försök att få ut bebisen med både tång och sugklocka sa han bestämt nej till snitt och drog istället ut flickan med handkraft. Den ömtåliga lilla nacken, ett nyckelben och en arm gick av och mamman fick mycket svåra skador av den fruktansvärda behandlingen. Läkaren själv hävdar att han inte har begått något fel.

För mig som har fött barn en gång och snart ska göra det igen är den här historien en förälders absolut värsta mardröm. När man ligger där med värkar vill man känna trygghet och tilltro till att vårdpersonalen vet vad de gör och att de har mitt och mitt barns välbefinnande i fokus. Inte att de är beredda att äventyra mitt barns liv (för en erfaren läkare måste ha vetat vilka risker det fanns med att inte göra ett kejsarsnitt efter så lång tid) med hänvisning till att "alla kvinnor kan föda naturligt". Jag lider med föräldrarna, men är samtidigt väldigt glad för att de nyligen har fått ytterligare ett barn och att de "vågade" efter allt som de var med om under våren 2011.

Lilyhammer

Efter tre avsnitt av Lilyhammer med svullna fötter i högläge är det dags att säga godnatt. Imorgon står både tvättning, pyssel, boklån på biblioteket och organisering av garderoben på schemat. Och kanske några avsnitt till.

Värdefull tid tillsammans

Sedan jag slutade jobba har jag börjat lämna Arvid senare och hämta honom tidigare från dagis. Både för att han inte "behöver" vara borta lika länge som innan (trots att han har klarat det galant) och för att vi ska få lite mer tid ihop innan bebisen kommer. Så idag har vi hunnit hoppa i vattenpölar, bygga med klossar, göra middag, leka med plastdjuren, titta på Alfons Åberg, skypa med både mormor, morfar och pappa J, titta på plogbilen genom fönstret, äta, diska och läsa bok. Nyss somnade lilleman med armen runt min hals efter att ha sagt godnatt fem gånger. Han är verkligen världens bästa och mysigaste lilla pojke.


Gissa förresten om jag kände mig som en dålig mamma när jag hade lämnat Arvid på dagis iklädd ullunderställ, fleecetröja och byxor, tjocksockar, vintervantar, overall och stickad mössa och fick se det här på termometern en timme senare? Han behövde ju verkligen inte frysa i alla fall.

Barnmorskebesök och boktips

Busbebisen ville inte alls låta barnmorskan lyssna på hjärtat idag för efter en välriktad spark flög dopplern all världens väg. Men allting ser bra ut förutom att järnvärdet fortsätter att sjunka och att jag tydligen väger för mycket (mer om det i ett annat inlägg). Jag tror förresten att barnmorskan börjar känna sig lite bekant för hon gav mig både flera boktips (och gick igenom böckernas innehåll), berättade att en man som hon hade haft en relation med hade fått sin mail hackad så att hon fick en alla hjärtans-hälsning från honom i år trots att han inte längre lever och pratade om sina barnbarn och deras ovanliga namn. Däremot hade hon glömt säga att det var tre föräldraträffar i januari.

SF-mått (vecka 33+1): 34 cm
Blodtryck: 121 / 78 (pulsen låg på 105)
Blodvärde: 109
Blodsocker: 5,4
Bebisens hjärtslag: 140 slag i minuten (huvudet är rörligt)
Viktuppgång sedan inskrivningen: 10 kg

SF-mått (vecka 29+2): 31 cm
Blodtryck: 114 / 79 (pulsen låg på 108)
Blodvärde: 112
Blodsocker: 5,6
Bebisens hjärtslag: 140 slag i minuten
Viktuppgång sedan inskrivningen: 8 kg

Helgen som gick

Igår kom det två decimeter snö. Inte den fluffiga pudervarianten utan blytung kramsnö. I över en timme var jag och Arvid ute och sopade, skottade och skrapade fram bilen medan pensionärsgrannarna stod i fönstret och hejade på oss. Sedan åkte vi och veckohandlade och hann precis packa in allting i kylen innan pappa J kom. Jag var helt slut resten av dagen och drabbades dessutom av matkoma efter middagen - viltskav med potatismos och lingon. Så fruktansvärt gott! Men vi hann ändå med en sväng ut i pulkabacken. Idag har jag varit på amningskurs igen, fått en helt ny typ av graviditetskrämpa som jag ska fråga barnmorskan om imorgon (ledtråd: det känns som att någon sticker en kniv i nedre delen av livmodern) och vilat mycket på grund av huvudvärk. Vecka 34 idag. Nu är vi snart inne på upploppet.

En framtvingad önskelista

Om två veckor fyller jag år och precis som vanligt är det svårt att komma på önskningar, men här kommer några i alla fall. Presentkort på Body Shop, sex stycken djupa, vita tallrikar i serien ARV (från Ikea), doftljus som luktar chai te från Reunion, parfymflaska från Lush (vill gärna lukta på dem först), pengar till yogalektioner, garn så att jag kan färdigställa mina virkprojekt, presentkort på H&M, en renskinnsplånbok från Kero (vill ha, vill ha, vill haaa!), en liten prydnadssten med ett trevligt budskap, helfigursspegel att ha i hallen samt Elsa Beskows månadsbilder - april och november. Jag kan även tänka mig ett mysigt restaurangbesök med god mat, en fin blombukett, en weekend i London med tillhörande musikalbesök (gärna Phantom of the opera), valfri spabehandling på Badhotellet (i sommar) eller barnpassning och bio för två. Och givetvis - äkta Pepskulor från Cloettafabriken.

BF-lista

Ni verkar vara många som tror att bebisen kommer för tidigt. Jag med, men magkänslan kan lika gärna vara önsketänkande. Jag pendlar mellan den fjärde och den åttonde, men säger 8/4, och uppdaterar listan i takt med att fler gissningar ramlar in.

4 april: Cajsa och Margareta
7 april: Zebra, Emma och Johanna
8 april: Jag
9 april: Rebecca
10 april: Jimmy
11 april: Mia
12 april (beräknat förlossningsdatum): Catherine
15 april: Louise och Karin

När kommer hon tror du?

Förra gången jag bad andra gissa vilken dag som bebisen skulle komma lyckades pappa pricka alldeles rätt. 13 november, det vill säga fem dagar senare än beräknat. På fars dag och allt. Den här busbebisen är beräknad till den 12 april. När tror du att hon kommer?

Torsdagskväll och stereotyphandling

En helt vanlig vardagskväll. Vi leker med djuren (Arvids nya favorit), fixar middag och diskar undan, kramas och pratar om hur dagen har varit, badar och klipper tånaglar på den lille mannen, klappar Sisis, tittar på Bamse och packar inför morgondagen. Jag har förresten inte kunnat hålla mig ifrån att stereotyphandla lite. Ett par rosa byxor och världens finaste klänning plus en body och ett par byxor på second hand. Fantastiskt fint. Om femtio dagar är hon här (fast min magkänsla säger att det blir tidigare).

Långhårig bebis och lågt sittande moderkaka

Ultraljudet gick bra trots att jag höll på att svimma två gånger av att behöva ligga på rygg. Den lilla ligger med huvudet ner, är väldigt aktiv, har fjunigt hår som flöt runt i fostervattnet (fantastiskt vad mycket man kan se) och väger 2200 gram, det vill säga 17 procent mer än en medelsvenssonbebis i den här veckan. Moderkakan däremot är fortfarande låg och ligger inte ens två centimeter från utgången så jag ska tillbaka om några veckor för ytterligare en kontroll. Då får jag veta om det blir snitt eller inte. Och vet ni vad? Till 95 procent ser det ut att vara en tjej. En söt, liten lillasyster.

Bilstrumpor

Efter dagis och en fruktstund begav jag mig ut på stan tillsammans med Arvid för att köpa lite nya strumpor. Dels har de gamla nästan blivit för små och dels har det av någon outgrundlig anledning blivit hål i nästan varenda en. På Lindex hade de fått in en massa djur- och djungelinspirerade kläder som jag tyckte var söta, men Arvid var bestämd. Det skulle vara bilstrumpor (eller bumpbumps med bilar, som han säger) och ingenting annat. Jaha. Så tråkigt.

Tjej eller kille?

Om exakt tolv timmar ska jag på ultraljud och förhoppningsvis vet jag vem det är som bor inne i magen när jag går därifrån - om de är vänliga nog att titta på det. Så sjukt spännande!

Cravings

Efter att ha tömt kartongåtervinningen har jag insett att jag har en gravidcraving. Ekologisk apelsinjuice. Jag kan dricka en liter om dagen. Lätt! Den enda nackdelen, förutom att det blir dyrt, är alla nattliga toalettbesök.

Nu och då

Bilden till vänster är tagen häromdagen, den till höger för exakt ett år sedan. Tänk vad tiden går snabbt och tänk vilken fin liten kille jag har fått.

Amningskurs

I förmiddags var jag på amningskurs där vi bland annat gick igenom rekommendationer, amning i olika kulturer, tidigare erfarenheter och nyföddas olika beteendefaser och hur de är förprogrammerade till att vilja amma inom en timme efter förlossningen. För mig som blivande tvåbarnsmamma kändes många saker självklara, men jag ser fram emot nästa veckas tema - amningshjälpmedel - eftersom jag aldrig har haft några problem, men gärna vill veta hur man kan lösa dem om de uppstår. Resten av dagen har flugit fram. Vi har lagat flera storkok, skottat, handlat, dammsugit (eftersom Arvid rev ner en blomkruka som gick i tusen bitar), fikat och skrattat åt Arvid som dansade till några av Dr. Albans gamla "hits".

Imorgon tänker jag försöka vila så mycket som möjligt för att förhoppningsvis få bort lite av smärtan i bäckenet. Min enda plan är att skriva ihop ett förlossningsbrev - och titta på lite OS.

Att bli intervjuad

Just det! Jag har ju glömt berätta om mina femton minuter i rampljuset (för intervjun pågick verkligen inte längre än så). En tjej som pluggar journalistik i Stockholm och skriver examensarbete om piteandan kom hit, ställde upp sin laptop på köksbordet och började fråga saker som hur det kommer sig att jag hamnade i Piteå, hur jag upplever att pitebor är mot inflyttade, om det är svårt att komma in i "gemenskapen" som ofta kännetecknar piteandan och hur jag skulle känna om jag flyttade härifrån - om staden har gjort något avtryck hos mig. Jag pratade på, hon knäppte några kort och försvann lika fort som hon kom. Ja, det var väl det. Varken mer eller mindre. Jag vet inte om jag sa något bra, men det ska bli spännande att se slutresultatet till sommaren.

56 dagar kvar

Enligt min app är det "bara" tjugo procent kvar av graviditeten och jag tycker redan att magen har sjunkit rejält. Det känns dock som att busungen fortfarande ligger på tvären, men det ilar och sticker ofta i bäckenet när jag har suttit ner och det berömda trycket neråt har redan infunnit sig. Bebisen väger kring två kilo och är ungefär 45 centimeter lång. På onsdag ska jag på ultraljud för att se om moderkakan har flyttat på sig så att en normal förlossning är möjlig. Tänkte även be dem kika på om det ser ut som en kille eller en tjej för det borde synas tydligare nu än i vecka 18 när vi kollade förra gången. Spännande!

En mysdag med bästa sonen

Igår kväll kräktes Arvid mitt i kvällsgröten. Kul, tänkte jag. Magsjuka. IGEN! Men han var otroligt pigg och glad när vi hade bytt kläder och torkat upp allting, sov hela natten och var utsvulten när han vaknade och ville både ha macka och äpple. För säkerhets skull fick han ändå vara hemma, men det märktes ganska snart att det inte handlade om något virus. Han måste helt enkelt ha satt i halsen eller ätit så mycket att det svämmade över. Så vi har haft en mysig mamma-son-dag och ätit långfrukost, bakat muffins, tittat på curling, byggt med lego och lekt med djur, handlat och bjudit på fika och tittat på hockey på mitt jobb. Arvid stormtrivdes bland alla sportintresserade gubbar och gummor och skrek "neeej" när det var nära mål och frågade hela tiden vart "bollen" var samtidigt som han gnagde på en kolakaka. Succé!

04.33

I natt drömde jag att jag födde barn. Fast det gick så fruktansvärt fort att jag inte fattade vad som hände förrän hon plötsligt låg i den lilla plastsängen på hjul bredvid mig och sov. Jag minns att jag läste på den lilla informationslappen att hon var född kl. 04.33, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg vilket datum. Det hade ju varit spännande att veta annars - om det nu var en sanndröm.

Extrema snåljåpar

Det har börjat ett nytt program på TLC som handlar om amerikaner (vad annars?) som inte tycker om att spendera pengar och som är helt skrupelfria när det gäller att spara några få kronor. De gör allt ifrån att leta mat i soporna, duschar med kläderna på för att slippa köpa tvättmedel, äter maten (samma mat som de har hittat i soporna) kall för att spara på elen, tar med sig andra restauranggästers matrester hem i påsar, spolar i toaletten en gång i veckan, återanvänder gamla födelsedagskort genom att helt sonika stryka över den gamla texten med bläckpenna och skriva en ny, plockar upp riskorn från marken efter bröllop för att ta hem och tillaga, hänger toapapper på tork och återanvänder det och tar med sig ketchupförpackningar från McDonalds för att kunna fylla på ketchupflaskan hemma. Jag blir helt mållös av det där programmet och det faktum att vissa inte bryr sig det minsta om vad andra tycker eller hur de uppfattas.

Att ge bort något meningsfullt

Eftersom vi redan har allt så gick årets alla hjärtans-present till Unicef och behövande barn. Hundratio påsar med vätskeersättning, trettio doser vaccin mot mässlingen och trettio mot polio. Det känns fint.

Tidsoptimisten

Jag vet inte hur jag tänkte att jag både skulle hinna tvätta, plocka undan, diska, städa badrummet, göra mig i ordning och baka kakor innan jag skulle bli intervjuad klockan elva. Men nu är det väl bara att försöka hålla ångan uppe, hälften är ju redan gjort (och jag är helt slut).

Frisk sjukling och piteanda

Ännu en vård-av-barn-dag och jag är helt slut trots att det inte ens är tidig kväll. Men som tur är verkar lillplutten mycket piggare och ska få gå till dagis imorgon - då jag för övrigt har min sista arbetsdag för det här året. Det känns lite märkligt. Lika märkligt som att jag ska bli intervjuad på torsdag till ett examensarbete som ska mynna ut i en fotobok om den mytomspunna piteandan.

När det inte blir som det är tänkt

Det tog sexton timmar innan magsjukan gav med sig och gårdagen präglades mest av klädbyten, spyhinkar som sköljdes ur och ett ledset barn som sov mycket. På kvällen fick han feber och kanske var det precis det som behövdes för att viruset skulle ge med sig för efter det kunde han både äta några broccolibuketter och en halv potatis som fick stanna i magen. Hurra! Idag har han varit trött och medtagen, men ändå orkat leka lite grann. På grund av smittorisken blev det ingen amningskurs för mig. Jag lagade Arvids ullunderställ istället och åt smågodis ur J:s egengjorda glasskål medan bebisen knakade med lederna i magen.

Vabruari fortsätter att leverera

Vid tre, halv fyra i natt började Arvid kräkas i sängen. Bara så där. Vi hann slumra en kvart mellan gångerna och la handdukar i hela sängen eftersom det inte var någon idé att byta lakan. Och så har det hållit på. Fram till för en timme sedan ungefär. Nu sover lilleman, tungt, och jag hoppas innerligen att det onda har lämnat den lilla barnkroppen när han vaknar igen.

Kvällsläsning

Bebisen hickar i magen och jag roar mig med att bläddra i lite böcker. Inte Mamma Mu då, det är Arvids bibliotekslån. På söndag ska jag på amningskurs tillsammans med andra mammor som ska ha barn ungefär samtidigt och det känns som att det börjar bli dags att förbereda sig mentalt på vad som kommer. Eller i alla fall friska upp minnet.

En trött mamma

Jag vet att jag egentligen borde laga Arvids ullbyxor (de tio hålen som jag sydde ihop för några veckor sedan var visst bara början på eländet), men jag är så sjukt trött. Fogarna gör ondare än någonsin och ibland viker sig vänster ben när jag stödjer på det. Det blir dessutom allt svårare att sitta och ligga skönt och vid minsta lilla ansträngning blir magen alldeles rund och hård och gör ont. Så även imorgon får lillplutten ha hål på knäna. Tänkte försöka underhålla understället så gott jag kan för att slippa köpa nytt nu när säsongen snart är över, men det får bli en annan dag när jag förhoppningsvis är lite piggare - hur nu det ska gå till?

Färdigt!

Så där ja! Lite knivigt var det allt, plus att det tog en fruktansvärd tid, men jag är ändå nöjd med slutresultatet. Det får se lite hemmagjort ut. Jag kommer absolut att testa igen - fast med andra smaker och färger. Kanske choklad..? Nu blir det ett avsnitt av Sherlock Holmes innan lilleman ska hämtas på dagis.

Väntan

Nu väntar vi tydligen på att det ska bildas något slags skinn på kakorna innan de ska in i ugnen och sedan fyllas med vaniljsmörkräm. De är inte världens snyggaste, men jag är fortfarande hoppfull om att de åtminstone ska gå att äta.

Makaroner och macarons

I morse packade vi Arvids lilla Kånken mini. Onsdagar betyder utflyktsdagar och han är ofta väldigt bestämd över vad han vill ha med sig och tittar noga så att det faktiskt är "rätt" saker som åker ner i väskan. Idag blev det en macka, några bitar äpple och lite varm choklad. Och en tom pet-flaska. De yngsta barnen ska nämligen göra egna marackas idag med hjälp av makaroner och jag ska försöka mig på att baka macarons. Med tanke på hur svårt alla säger att det är så är jag beredd på en katastrof.

Om barns självkänsla

Jag har märkt att många vuxna, och däribland jag själv, ofta berömmer och bedömer barns prestation eller saker. Till exempel "Men vilken fin docka du har" och "Vad duktig du är på att bygga med lego". Istället borde man kanske uppmuntra till mer samtal och fördjupa sin relation till barnet genom att få en inblick i hur han / hon tänker och känner genom att säga: "Berätta, vad håller du på att bygga för en tågbana?", "Var kommer de här legofigurerna ifrån?" och "Vad tror du att dockan har för favoritmat?". Att man visar ett intresse för barnet och inte kommenterar deras lek utan någon som helst eftertanke.

Just det här handlar Med känsla för barns självkänsla om och det är en bok som jag tror att många föräldrar skulle få en tankeställare av att läsa. Att man reflekterar över hur man pratar med de små och funderar över om ständigt beröm riskerar att leda till ett bekräftelsebehov snarare än att barnen gör saker som att rita, klättra och bygga med klossar för att de tycker att det är roligt. Att barn som får höra att de är "duktiga" när de bygger höga klosstorn själva drar slutsatsen att de är dåliga om de gör så att tornen välter. Att man som vuxen kanske kan inbjuda till konversationer genom att berätta lite om sin egen dag istället för att rutinmässigt fråga hur det har varit på dagis och vad de fick till lunch. Ett intressant ämne, och jag ser fram emot att läsa boken.

Sugen på stenåldersmat

Har precis beställt två böcker (Det var en gång en pojke - samlingsbox önskar sig Arvid i present, den är inte inhandlad). Den ena handlar om barns självkänsla och den tänkte jag skriva mer om i ett eget inlägg. Den andra handlar om paleo eller stenåldersdieten som den också kallas. Den går kortfattat ut på att äta samma rena och naturliga mat som man åt för tiotusentals år sedan, det vill säga mycket kött, fisk, kyckling, ägg, grönsaker, nötter, frukt och bär och lite mindre mejeriprodukter, socker, kolhydrater och gluten.

Enligt en amerikansk studie gjord av Colorado State University kan dieten minska allergibesvär hos åtta av tio personer, stärker immunförsvaret och minskar risken för både cancer, hjärt- och kärlsjukdomar. Den sägs ge bättre sömn, jämnare energinivåer och vissa hävdar till och med att den kan hjälpa mot migrän. Plus att man slipper få i sig lika mycket konserveringsmedel, tillsatser och annat skräp. Helt klart värt ett försök tycker jag.

Drömmen om att bli smal

Arvid har precis somnat (japp, jag vabbar idag) och jag sitter och drömmer mig bort. Till tiden efter det att bebisen är ute och jag förhoppningsvis kan börja röra mig som vanligt igen. Jag vill träna, gå ner i vikt och bli smal igen. Tankarna går till yoga, simning, kanske löpbandet på jobbet eller långpromenader med vagnen. Inte alltför fysiskt krävande aktiviteter eftersom jag vill komma igång ganska omgående efter förlossningen - under förutsättning att kroppen tillåter det och tiden finns. Jag vill även lägga om kosten och fokusera på det naturliga och långsiktiga. Motivationen är betydligt högre än förra gången då det tog över ett år innan jag var tillbaka där jag började och jag har en målvikt i huvudet. Men först ska jag väl lägga på mig några kilon till. Det är ju trots allt 68 dagar kvar.

Som en gammal tant

Vad typiskt att jag skulle vara själv med Arvid just den här helgen när han har varit lite krasslig och extra krävande samtidigt som det har snöat. Att sopa av och skotta runt bilen (två dagar i rad för att det inte skulle bli så mycket) är ingen lek med foglossning. Inte att tvätta och gå upp och ner för trappor, leka med en tvååring som inte vill någonting, veckohandla eller städa heller. Att jag efter helgens bravader går som en "gammal tant", som Arvid uttrycker det, säger väl det mesta. Men jag står ju upp i alla fall.

Myspojken och tjockismagen

Döm om min förvåning när jag satt i köket och räknade på föräldradagarna och Arvid plötsligt stämde in och näst intill felfritt räknade till tolv. Va?! När lärde han sig det? I övrigt har det här varit en riktig tråkdag. Lilleman har varit ynklig och haft nära till gråt, utan att vara sjuk. Han har mest velat mysa i soffan och vi har både avverkat Askungen, flera Bamseavsnitt och en hel del djurprogram på Animal planet. Vi har pulsat runt lite i den nyfallna snön och skottat också.

Imorgon går jag in i vecka 31. Bebisen är ungefär 42 centimeter lång och väger 1,6 kilo. Tydligen bestäms ögonfärgen den här veckan plus att naglarna är så pass långa att bebisen kan råka riva sig själv om den inte är försiktig. Det börjar kännas tungt i kroppen nu, men tack och lov har jag inte samlat på mig någon vätska än.Däremot har jag börjat få ont i svanskotan. Precis som med Arvid.