Jag har märkt att många vuxna, och däribland jag själv, ofta berömmer och bedömer barns prestation eller saker. Till exempel "Men vilken fin docka du har" och "Vad duktig du är på att bygga med lego". Istället borde man kanske uppmuntra till mer samtal och fördjupa sin relation till barnet genom att få en inblick i hur han / hon tänker och känner genom att säga: "Berätta, vad håller du på att bygga för en tågbana?", "Var kommer de här legofigurerna ifrån?" och "Vad tror du att dockan har för favoritmat?". Att man visar ett intresse för barnet och inte kommenterar deras lek utan någon som helst eftertanke.
Just det här handlar Med känsla för barns självkänsla om och det är en bok som jag tror att många föräldrar skulle få en tankeställare av att läsa. Att man reflekterar över hur man pratar med de små och funderar över om ständigt beröm riskerar att leda till ett bekräftelsebehov snarare än att barnen gör saker som att rita, klättra och bygga med klossar för att de tycker att det är roligt. Att barn som får höra att de är "duktiga" när de bygger höga klosstorn själva drar slutsatsen att de är dåliga om de gör så att tornen välter. Att man som vuxen kanske kan inbjuda till konversationer genom att berätta lite om sin egen dag istället för att rutinmässigt fråga hur det har varit på dagis och vad de fick till lunch. Ett intressant ämne, och jag ser fram emot att läsa boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar