Tre

Alla goda ting är tre, heter det väl. Men även de dåliga tydligen. Först gick ju bilen sönder (servopumpen), några dagar senare exploderade bakdäcket på cykeln när jag och Arvid var ute på cykelutflykt (självklart jättelångt hemifrån och jag var måttligt road över att behöva gå hela vägen hem) och igår pajade micron. Hallå, det räcker liksom nu! Dessutom var Arvids skalbyxor plötsligt försvunna igår när jag skulle hämta honom på dagis. Jag hoppas de hänger på kroken nu när jag hämtar barnen - och köper en spade. Imorgon börjar projekt spaljé.

Kalasplanering

Arvid har börjat planera sitt fyraårskalas och ni vet ju hur jag är. Alltid ute i god tid. Datumet är spikat, likaså innehållet i fiskdammspåsarna och tårtan är också bestämd. Nu är det bara fikat kvar. Ja, baka kommer jag ju inte börja med än på ett tag, men jag tänkte satsa på en bulle, en mjuk kaka och kanske tre andra sorter. Dels är det kul att baka och dels så har Arvid bjudit en tidigare deltagare i tv-programmet Hela Sverige bakar så jag känner pressen, haha!

Ledig, jobbig torsdag

På torsdagar är jag och barnen hemma. Lika mycket för min skull som för deras - om jag ska vara ärlig. Efter tre intensiva dagar med jobb och dagis är det rätt skönt att slippa ställa klockan, att kunna göra lite vad man vill och samtidigt få lite praktiska saker gjorda hemma. Disk, tvätt, städning och sådant som är tråkigt att göra på helgen. I en drömvärld skulle torsdagar kunna betyda att vi målar, lägger pussel, bygger med tågbanan alla tre eller går till lekparken, men verkligheten är en annan. Efter en förmiddag med barn som inte kommer överens, någon som gråter hela tiden, ungar som inte vill klä på sig ytterkläder, en snabb runda på stan med en som inte vill sitta still i vagnen och en som inte vill lyssna, mellis som hamnar på golvet, en liten som vägrar sova trots övertrötthet och en stor som vägrar vara tyst så att den lilla vaknar när hon äntligen håller på att somna är jag helt slut. Kaffet är kallt för länge sedan och jag längtar tills ikväll när man får gå och lägga sig. Men det var i alla fall skönt att sova till åtta i morse och att äta frukost i över en timme utan att det gjorde något.

Gräsänka med hög puls

Jag har så dåligt samvete över att jag aldrig hinner skriva längre. Bloggen fungerar ju även som en slags dagbok och det är jätteroligt att kunna gå tillbaka och titta på bilder och se vad man gjorde, men det fungerar ju inte om man aldrig skriver något. Förra året vid den här tiden gick vi på husvisningar, drömde och skissade, för två år sedan var jag förkyld och för tre år sedan åkte jag och Arvid till Småland och hängde med min familj i några veckor. Och vad gör jag i år då? Jobbar. Mest. J är på jobbresa i Kiruna så jag är ensam hemma med ungarna. Bilen är trasig, cykeldäcket har för övrigt också gått sönder, men vi har fått låna en bil av några kompisar så att vi får vardagen att fungera. Så just nu stressar jag mest. Stressar med att få iväg alla till jobb / dagis på morgonen, lämnar en gråtande Vilma och susar vidare mot jobbet, stressar för att hinna klart innan barnen ska hämtas igen, stressar hem och fixar mat medan jag har två trötta och gnälliga barn som drar mig i benen, stressar med att plocka undan, diska, göra barnen i ordning för natten och hinna leka lite... däckar i soffan. Typ. Men imorgon är vi lediga och ska göra så lite som möjligt och på kvällen kommer J hem!

VAB och ommöblering

Efter inte ens två veckor på jobb / dagis var det dags för... VAB! Såklart. När jag hämtade Arvid från dagis igår var han helt borta och bara satt och stirrade med glansiga ögon, näsan rann och han hade däckat på soffan på dagis medan de andra åt lunch. Varför de inte ringde efter oss vet jag inte, men han fick i alla fall vara hemma idag medan Vilma var iväg på sin första utflykt med ryggsäck och matsäck. Vi läste lite Bamsetidningar en stund, men sedan började det krypa i benen. Så jag började möblera om, tömde fyra bokhyllor på grejer och flyttade på dem, dammtorkade, flyttade på ett hörnskåp och ställde tillbaka alla böcker och andra smågrejer. Jag tycker själv att det blev jättefint. Vi får väl se vad maken säger när han kommer hem från sin afterwork.

En sorgens dag för journalistiken

Igår firade jag sju år som anställd på Piteå-Tidningen, men förkylningen och migränkänningarna som jag fick i present var inget vidare. Men det var när jag satt på föräldramöte på dagis på kvällen som den riktiga käftsmällen kom. Konkurrenterna NSD och Kuriren i Luleå säger upp alla sina fotografer, personal på 24Norrbotten (där jag jobbar) samt flera andra redaktionsanställda. "Vi sparar där det gör minst skada" heter det. "Läsarna kommer knappt att märka någon skillnad" säger vdn. Totalt är det 18 personer som ska bort och jag känner oron växa. Allt fler journalister sägs upp och de stackarna som är kvar förväntas producera och leverera mer och mer. Reportrarna ska fota själva för det är ju inget svårt att hålla i en kamera. Eller?! Och när de ändå håller på kan de väl sköta bildhanteringen, lägga ut på webben och redigera i papperstidningen också innan de stupar av utmattning? De senaste åren har TV4 tvingats lägga ner sina regionala stationer, SVT sa upp många nyhetsmedarbetare häromåret, många redigerare på ovan nämnda tidningar fick sluta för inte alls länge sedan och nu det här. Lokaljournalistik verkar inte vara värt ett skit för allmänheten. För det är ju där problemet ligger. Att annonsintäkterna djupdyker och likaså antalet prenumeranter. Hur man ska få folk att betala för våra produkter är en gåta och jag tycker att det är både tragiskt och sorgligt att se vart utvecklingen är på väg. Kanske är det dags att ha en plan b..?