Som ett blåmärke

Jag tror aldrig att jag har känt mig så här mörbultad. Nacken värker och gör krasande ljud så fort jag rör mig och huvudet dunkar och känns lika tungt som ett stenblock. De smärtstillande tabletterna hjälper inte ett skit och humöret är i botten. Men det är väl bara att försöka härda ut. Bita ihop och sparka. Det är tydligen ett steg i rätt riktning, även om det känns som ett rejält kliv bakåt.