Jag rår inte för det, men jag kan inte slita blicken från årets tv-bönder. Trots att det gör riktigt ont i hjärtat att se de tafatta försöken till samtal, de krystade dejterna och den plågsamma osäkerheten hos vissa deltagare. Tänk att ensamhet kan driva människor så långt att de kan tänka sig att bjuda in hela Sverige i sina liv. För att öka chansen att hitta kärleken som de har längtat efter så länge.
Man saknar någon att älska, som bonde-Tomas sa igår (bara en kort stund innan han satt och stortjöt på en sten i skogen eftersom alla hans tre tjejer ville åka hem). Och det fick mig att börja tänka. Och känna. Och töntgrina.
Jag är verkligen lyckligt lottad. Jag har en karl som är snäll och omtänksam, älskar mig för den jag är och som förmodligen skulle göra vad som helst för min skull. Och jag för honom. Sedan är han kanske lite dålig på att lyssna ibland, skjuter upp saker istället för att ta itu med dem på en gång och han är och kommer alltid att vara en obotlig tidsoptimist / virrpanna. Ingen är perfekt. Men jag tror att vi kompletterar varandra. Och det verkar vara receptet för lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar