När jag cyklar snabbt i nedförsbackar är jag alltid livrädd för att framhjulet ska lossna och att jag ska kastas handlöst ner i marken och skrapa upp hela ansiktet. Och om jag befinner mig mer än två meter över havet är jag övertygad om att jag ska ramla och slå ihjäl mig om jag tittar ner. Så det var på darriga ben som jag tog mig upp i toppen av ett vindkraftverk för att filma tidigare idag.
Fick ta på mig en jättetung säkerhetssele, åka i världens minsta gallerhiss tillsammans med en tysk (som försökte flirta med mig), klättra uppför smala stegar och krångla mig igenom små luckor. Men till slut stod jag där. Med vinden i håret. Hundra meter över marken. Och jag var inte rädd. Jag njöt. Eftersom allting där nere var så litet så lurades hjärnan att tro det inte var på riktigt. Och för första gången kunde jag titta. Beundra allt det vackra. Häpnas.
Var hög på adrenalin när jag hoppade ur hissen (där samma tysk återigen provade lyckan på raggningsfronten), men på två röda sekunder kom jag ner på jorden igen. Grävskopan U såg ut som att han hade ätit krusbär och tryckte gasen i botten. Nu kunde man ha suttit på redaktionen och skrivit istället, muttrade han medan vi susade fram längs vägen. Har lagt en peace offer i form av en Daim på hans plats. Hoppas att det räcker för att tvätta bort hans sura min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar