Jag har väldigt svårt för dumma människor

Kikade in på Karins blogg förut och blev så oerhört provocerad. Inte av Karin alltså, men av DN:s ledarskribent som befinner sig ute på mycket hal is i sina tankar kring skiftarbetande småbarnsföräldrar och nattöppna förskolor. Jag är personligen inte beroende av nattis, men jag tycker ändå att det är jättebra att de finns. För mammor och pappor som jobbar både två- och treskift inom vården, äldreomsorgen, industrin - you name it - och kanske dessutom är ensamstående.

Att jobba obekväma arbetstider är ett eget val som i grund och botten beror på girighet, hävdar skribenten i sin ledare den 16/2. Det har i sin tur lett till ett behov av nattöppna förskolor. En onödig lyx som bara kostar en massa pengar. Därför borde alla som har barn ta sitt ansvar och marschera in till chefen, byta till dagstjänst och "offra" sin skyhöga OB-ersättning. Att kräva barnomsorg för att man inte vill förändra sin arbetstid (ja, för alla kan ju själva bestämma över sitt schema) är nämligen ingen rättighet, fortsätter skribenten. Men! Det finns givetvis undantag.

"Människor som arbetar inom exempelvis teatern, där så gott som alla föreställningar spelas kvällstid, kan förstås inte kräva att få göra sin Ofelia på kontorstid."

My God. Och hör på det här avslutande stycket:

"Ska en astronaut kunna kräva barnomsorg tre månader i sträck för att sedan kunna vara ledig med sitt barn resten av året? Eller ska man kanske kräva att de föräldrar som kan ska vänta med rymdresor och nattarbeten tills barnen klarar sig utan offentlig omsorg? Jag röstar för det senare."

Eh... Inte kan väl Sveriges enda astronaut genom tiderna och en handfull teaterapor representera den stora föräldramassan? Om vi ser till oss "vanliga människor" istället - hur många har själva valt att jobba skift? Räck upp en hand! Inte så många, nej. Majoriteten av de som jobbar inom vård och äldreomsorg är dessutom kvinnor och att ta bort rättigheten att jobba kväll / natt när man har barn är som att ta ett steg tillbaka till den tiden när många var hemmafruar, stod vid spisen och kanske jobbade deltid några timmar under dagen. Det här är saker som skribenten Hanne Kjöller, som både kallar sig journalist och sjuksköterska, borde känna till. Om samhället ska kunna fungera tjugofyra timmar om dygnet så måste det finnas möjlighet för alla, även föräldrar, att leva och verka i samhället. Och att påstå något annat är oerhört trångsynt. Att Kjöller dessutom kallar sig liberalfeminist är en helt annan femma.