Vardagsångesten kommer krypande

Nu börjar den komma. Vardagsångesten. Bara två lediga dagar kvar innan jobb-skola-dagis-hjulet rullar igång igen och det känns både konstigt och lite jobbigt. Gick sommaren verkligen så fort? Är det verkligen nästan ett år till nästa gång? Man kan riktigt se hur det blir mörkare för varje dag som går och innan man vet ordet av är vintern här. Nej, nej, nej! Jag har varit på dåligt humör hela dagen och möblerat om i ett försök att inte tänka på det här med att behöva gå upp tidigt på morgonen, stressa iväg, laga mat med trötta barn, totaldäcka i soffan på kvällen - och icke att förglömma - VAB! Förra året tror jag att jag vabbade första gången fem dagar in på höstterminen. Sedan höll sjukstugan i stort sett i sig fram till maj och jag kunde knappt lägga hälften så mycket tid som jag ville på skolan. Samtidigt känner jag en viss oro över Arvids skolstart och det faktum att han inte känner så många i nya klassen, att han är huvudet kortare än alla andra, att han inte tar så stor plats i klassrummet och att han lätt blir blyg i nya sammanhang. Jag tror, hoppas och vill verkligen att det ska bli bra, att alla är snälla mot min fina kille och att han hittar bra kompisar, men just idag tar det emot att bara tänka tanken att lämna honom på skolan på onsdag. Alldeles själv.