Lilleman sover fortfarande, J har åkt till jobbet och jag sitter i morgonrock i köket och njuter av stillheten och en kopp te. Tänker på min lilla pappa. Min fina, utslitna pappa som kämpar på trots att kroppen protesterar. Som på grund av ett slitsamt och tungt yrkesliv både har en trasig nacke, en smärtande rygg och navelbråck. Men som på pappret har många år kvar att jobba... Jag tänker på min lilla mamma. Som är sönderstressad på jobbet, aldrig kan ha en sammanhängande semester på grund av sina arbetsuppgifter och lider av alldeles för högt blocktryck. Det gör mig ledsen.
Jag önskar att jag, på något sätt, kunde hjälpa till. Så att de slapp jobba ihjäl sig och istället kunde leva i en mer bekymmersfri tillvaro, lyckliga i alla sina dagar. Jag vill att de ska finnas i Arvids liv och orka med att leka med honom, lyfta honom, vara mormor och morfar. Men hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar