Vilma - fyra månader

Den här lilla damen, alltså. När hon ler får hon mitt hjärta att smälta och jag kan knappt komma ihåg hur livet såg ut innan hon kom. Hon är så självklar på något sätt. Både för mig, men också för Arvid som verkligen har tagit henne till sig. Han frågar efter henne, är väldigt beskyddande när hon följer med till dagis, han lägger sig bredvid henne i babygymmet och "leker", hjälper till med bad och blöjbyten och kramar henne gärna. När hon gråter (länge) håller han visserligen för öronen, men han verkar inte mer brydd än så och har aldrig blivit arg på henne eller sagt att han inte vill att hon ska vara med. Snarare tvärtom.

Vilma är stadig i nacken och sitter gärna med vid bordet när vi äter. Vi har provat att ha henne i egen stol, men hon tippade mest framåt och behöver öva lite mer (till skillnad mot storebror som satt bra själv när han var lika gammal). Hon har något i munnen nästan hela tiden - leksaker, fingrar, filtar eller tår - och när hon inte har det så "pratar" hon mycket med klagande röst. Hon älskar att hålla i sina fötter och är duktig på att roa sig själv långa stunder, exempelvis på golvet. Men när det gäller mat är hon väldigt lättdistraherad och tappar lätt fokus. När hon väl äter går det fort. Fem minuter bara, sedan är hon fulltankad och redo för ett par timmar till. Ofta sover hon några kortare stunder under dagen för att sedan lägga sig för natten vid niotiden. Det är näst intill omöjligt att få henne att somna i vagnen och ofta däckar hon så snart man kommer hem igen. Men hon har äntligen förstått tjusningen med att åka vagn och gallskriker inte längre så fort man lägger ner henne där. Mitt lilla hjärtegull.