Vad märkligt det är att man kan bli så berörd när någon som man inte ens kände går bort. Blev både chockad och ledsen när jag läste om Avicii igår. Både för att han var så ung och för att jag som av en händelse såg dokumentären om honom kvällen innan. Om panikångesten, den sviktande hälsan, motviljan att stå på scenen, tvånget från de runt omkring, pressen, känslan av att kvävas, "kompisar" som bara tänkte på pengar, människa som blir maskin... I morse lyssnade vi på en del av det fantastiska arvet som han lämnar efter sig (tänk på all bra musik som han aldrig kommer få tillfälle att göra nu), barnen hade disco och jag gjorde fruktsallad. Sedan kom kompisarna Vilma och Elsie hit och fikade, degade och lekte med bilar en stund. Nu sitter vi i soffan och tittar på djurprogram. Arvid vaknade tjugo över fem i morse så vi börjar bli rätt trötta allihop.
En annan grej som jag läste om häromdagen handlade om en man som högg ihjäl sin fru i Haparanda för några år sedan. Nu har han själv dött i fängelset efter en stroke, men flera av hans medfångar anklagar personalen för grovt tjänstefel eftersom de anser att personalen inte såg till att mannen fick vård tillräckligt snabbt. Ganska skevt att Dalaröpappan, som spikade igen en stuga där hans tre små barn låg och sov och sedan tände på, och Anders Eklund, som bland annat mördade 10-åriga Engla, känner sådan empati för sin cellkamrat att de skickar blommor till hans begravning och skriver en JO-anmälan om hur dåligt de tycker att Kriminalvården har agerat. Med tanke på vad de har på sina samveten så borde inte en 68-årig finländare väcka sådana varma känslor, kan man tycka. Sjukt är vad det är.
Håller med, blev riktigt berörd av det. Otroligt sorgligt och bortkastat
SvaraRadera