I måndags eftermiddag ringde de från dagis och berättade att Vilma hade blivit knuffad från klätterstenen på baksidan och fallit handlöst över en meter ner i marken och landat på ena armen. Jag hörde henne skrika i bakgrunden och mådde illa bara jag tänkte på den där stora stenen och min fina, ledsna tjej. Vi åkte och hämtade henne direkt och hon använde visserligen inte armen, men kunde röra fingrarna, var inte svullen och klagade inte så mycket. På natten vaknade hon dock flera gånger och grät hysteriskt så igår morse tog jag med henne till vårdcentralen. Jag tänkte att hon kanske hade en stukning, men efter ett besök på röntgen stod det klart att strålbenet var helt av och att handleden behövde gipsas. Min tuffa gumma sa knappt ett pip under alla timmarna vi satt i olika väntrum, under alla undersökningar eller under gipsningen. Hon var så duktig! Min stackars, fina Vilma.
Igår eftermiddag när vi kom hem var hon helt slut. Gissar att det var en kombination av smärta och alla intryck från den spännande dagen på sjukhuset. Så idag har hon fått vara hemma med mig. En hemmadag med mamma, såpbubblor, glass och tv-tittande kan få vem som helst att må lite bättre. Nu hoppas vi att de här fyra veckorna går snabbt och att det inte börjar klia under gipset!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar