Mitt 2018

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort tidigare? Tog mina allra första röntgenbilder, firade påsk i skidbacken, tog med barnen på bowling och bio, sommarjobbade inom vården, startade en bokklubb, bytte dagis för Vilma, vandrade på Kungsleden, fyllde en hel bil med IKEA-grejer (det hade knappt gått in ett paket värmeljus till) och skjutsade Arvid till och från fotbolls- och friidrottsträningar.

Genomdrev du någon stor förändring? Alltså, jag skäms ju nästan över hur sakta det går här hemma. Sovrummet är ju fortfarande inte påbörjat! Men om jag får några lugnare dagar efter tentan i januari hinner jag kanske måla och tapetsera så att det blir av någon gång.
Blev någon/några av dina närmaste vänner föräldrar i år? Nej, men nästa år blir jag moster igen - två gånger inom loppet av en vecka som det ser ut nu.
Vilket datum från 2018 kommer du alltid att minnas? 15 maj när jag och Vilma var på röntgen efter att hon hade blivit knuffad från stora stenen på dagis och jag insåg att hon hade brutit handleden på två ställen. Kände mig som världens sämsta mamma som inte hade tagit henne till akuten dagen innan när det hände, men ville avvakta och se om det blev bättre först. Det blev det inte och hon gå med gips i tre veckor. 28 oktober när jag vaknade av ett SMS från mamma om att morfar hade somnat in. Och märkligt nog 20 april, när nyheten om Aviciis död kom. Blev otroligt berörd på ett sätt som jag inte kan förklara och sörjde verkligen hans alldeles för tidiga död och all musik som han aldrig hann göra.
Dog någon som stod dig nära? Min fina morfar. Trots att han har varit dålig till och från så länge så kom det ändå som en chock.
Vilka länder besökte du? Det blev ingen utlandsresa i år heller, men nästa sommar skulle jag vilja åka till Gotland. Det är ju nästan som ett eget land.
Bästa köpet? Förhoppningsvis täckbyxorna med fleecefoder som jag hoppas kommer med posten nästa vecka. Hatar att frysa utomhus!
Gjorde någonting dig riktigt glad? Spadagen på Kust. Olika bastuupplevelser, fotbad, en mängd inpackningar, isbad, frusna vindruvor och ångande utomhusbad med utsikt över havet. Fantastiskt avslappnande.
Saknar du något under 2018 som du vill ha 2019? En aktivare fritid. Tänkte faktiskt tanken häromdagen om jag skulle ha köpt mig ett par längdskidor, men vi får se. Vi har i alla fall varit ute väldigt mycket på lovet och det är roligt när man kan göra saker utomhus hela familjen, som fjällvandringar, en sparktur på isen, skridskoåkning eller pulkabackshäng till exempel.
Vad önskar du att du gjort mer? Ibland, när det är mycket stress och press från olika håll, är det lätt att bli irriterad, tappa tålamodet och inte vara den bästa mamman eller frun man kan vara. Där kan jag önska att jag kunde ha räknat till tio fler gånger än vad jag har gjort och inte låta min frustration gå ut över fel saker.
Vad önskar du att du gjort mindre? Jobbat mindre i somras. Att börja jobba dagen efter tentan i början av juni, vara ledig en vecka i juli och köra på ända till slutet av augusti var intensivt - särskilt när sommaren bjöd på århundradets bästa väder! Kände mig helt slut när skolan började igen och har känt mig trött hela hösten / vintern.
Favoritprogram på TV? Vår tid är nu. Vilken serie alltså! Ser fram emot tredje säsongen som sänds nästa höst.
Bästa boken du läste i år? Tack vare bokklubben så har jag ju faktiskt läst lite (med betoning på lite) som inte bara är skolböcker. Så jag måste nog säga Ett jävla solsken om Ester Blenda Nordström. Vilken häftig och banbrytande kvinna!
Största musikaliska upptäckten? Pass på den, tror jag.
Vad var din största framgång på jobbet 2018? Nu har jag ju inte jobbat, men jag har fått fantastiskt fina lovord under min VFU. Att få höra att man har god hand med människor, upplevs trygg i det man gör och får ett "jag ser fram emot att jobba med dig när du är klar" värmer otroligt mycket.
Största framgången på det privata planet? Att folk uppskattar mina bildkrönikor i tidningen varje månad. Det är roligt att helt vanligt vardagsliv, utflykter, pyssel och VAB-dagar i soffan inspirerar och glädjer andra.
Största misstaget? Att sluta med träningen för att jag inte orkade eller hade tid. Jo, du har tid. Alla har tid. Och hade du släpat dig iväg till gymmet oftare så hade du i alla fall inte haft mindre ork än vad du har nu. Snarare tvärtom.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Förmodligen varken gladare eller ledsnare, men mer stressad. Har varit mycket obligatoriska dagar på LTU och praktikveckor där man måste prestera och bli godkänd - oavsett om man har migrän eller knappt har sovit en blund på grund av hostande, sjuka barn.
Vad spenderade du mest pengar på? Bilen! Och förhoppningsvis en soffa som vi funderar på att beställa, men det hinner nog inte bli innan året är slut.
Något du önskade dig och fick? Snösläden som jag fick av J. Som är smalare och betydligt lättare än den tunga jäkeln som vi har. Nu orkar jag ju faktiskt skotta garageuppfarten med någonting annat än en spade. Förstår ni vad mycket tid och ryggont jag sparar!
Något du önskade dig och inte fick? En ny säng och nya, sköna kuddar.
Vad gjorde du på din födelsedag 2018? Köpte bil och blev firad med en trerätters på Tages, men hann knappt hem innan jag fick mitt livs värsta ryggskott. Usch!
Finns det något som skulle gjort ditt år ännu bättre? Jag vet faktiskt inte.
Vad fick dig att må bra? Tid med vänner. Luncher mitt i den stressiga vardagen. En fika här och där. Drinkar någon kväll eller en spontan afterwork. Och givetvis mystid med familjen.
Vem saknade du? Våra, och barnens, fina vänner som bytte Piteå mot Skåne.
De bästa nya människorna du träffade? Brudarna i bokklubben. Trots att vi är ganska olika, både som personer och i ålder, så har vi alltid lika trevlig när vi träffas.
Mest stolt över? Mina barn. Särskilt deras prestation i somras när de traskade nästan två mil längs Kungsleden, i blåst och regn. Vilka kämpar de är! Och att Vilma på egen hand har lärt sig läsa - både små och stora bokstäver - gör mig fantastiskt stolt. Trots att det är hennes prestation egentligen och inte min.
Högsta önskan just nu? Att Vilma blir frisk från sin monsterförkylning som hon drog på sig igår så att hon orkar med lite nyårsfirande. Och att allting går bra för systrarna som väntar barn, systern som pluggar och föräldrarna som kämpar och sliter på sina jobb.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Häromdagen sa Vilma: "Måste du alltid sitta vid din telefon eller dator?" Och nej, det måste jag ju verkligen inte (och gör inte heller, men i hennes värld kanske det känns så), men att få höra det från henne fick mig att tänka att jag kanske kan spara en del skoljobb / slösurfande tills de har somnat för kvällen. Då får vi mer tid ihop istället. Sedan vore det naturligtvis bra att dra ner på skärmtiden över huvud taget. Det ska jag ta med mig till nästa år. Tänkte börja med att ställa in laptopen i ett annat rum istället för att ha den vid soffan och se om det har någon effekt.

Kvällsplugg och intensiva dagar

Klockan är snart sju och det börjar bli dags att lägga ner pluggandet för idag. Vilmas brutna handled, i kombination med något influensaliknande som J har lyckats dra på sig, har gjort att jag har tvingats skära ner på studietiden som jag verkligen hade behövt så här veckan innan flera praktiska examinationer. Jag har lyckats göra klart en poster och en powerpoint till nästa veckas redovisningar i alla fall, förberett opponeringar på sju rapporter, gjort en presentation och skrivit ut en hög med 50 sidor som jag förväntas kunna om några dagar (har dock inte hunnit kika på dem än). Jag ligger minus på sömnkontot, har huvudvärk som lurar bakom ögonen och känner stressen som flåsar mig i nacken. Ibland, när livet kommer emellan, har man inte tid att plugga. Förutom på kvällarna då.

Imorgon bitti ska Arvid spela sin allra första fotbollscup och vi ska självklart sitta bredvid planen med våra kaffetermosar och kex och heja. På söndag är det Djurens dag på Grans naturbruksgymnasium där man får hälsa på djuren, åka traktor, rida på hästar, fiska fiskdamm och grilla hamburgare. Trots att halva kommunen brukar vara där så tycker barnen att det är en rolig utflykt, men vi får väl se hur det är med Vilmas hand och Arvids pollenallergi först. På måndag ska jag på utvecklingssamtal på dagis och fotbollsträning med Arvid, på tisdag är det blodgivning och arbetskväll med målning på dagis och på onsdag åker jag till LTU för tre intensiva dagar. Jag ser fram emot nästa helg redan nu! Då önskar jag mig en sovmorgon. Sedan är det väl dags att börja panikplugga inför tentan några dagar senare. Man kommer visst aldrig undan den där stressen.

Handledsfraktur och gips i fyra veckor

I måndags eftermiddag ringde de från dagis och berättade att Vilma hade blivit knuffad från klätterstenen på baksidan och fallit handlöst över en meter ner i marken och landat på ena armen. Jag hörde henne skrika i bakgrunden och mådde illa bara jag tänkte på den där stora stenen och min fina, ledsna tjej. Vi åkte och hämtade henne direkt och hon använde visserligen inte armen, men kunde röra fingrarna, var inte svullen och klagade inte så mycket. På natten vaknade hon dock flera gånger och grät hysteriskt så igår morse tog jag med henne till vårdcentralen. Jag tänkte att hon kanske hade en stukning, men efter ett besök på röntgen stod det klart att strålbenet var helt av och att handleden behövde gipsas. Min tuffa gumma sa knappt ett pip under alla timmarna vi satt i olika väntrum, under alla undersökningar eller under gipsningen. Hon var så duktig! Min stackars, fina Vilma.


Igår eftermiddag när vi kom hem var hon helt slut. Gissar att det var en kombination av smärta och alla intryck från den spännande dagen på sjukhuset. Så idag har hon fått vara hemma med mig. En hemmadag med mamma, såpbubblor, glass och tv-tittande kan få vem som helst att må lite bättre. Nu hoppas vi att de här fyra veckorna går snabbt och att det inte börjar klia under gipset!

Ensam med barnen

J är på kurs i Västerås i tre dagar och jag försöker styra upp dagarna så gott jag kan här hemma. Jag har börjat repetera inför tentan i slutet av maj i väntan på att mina klasskamrater gör färdigt sina delar till rapporten som vi håller på med och ska både hinna plocka upp en ny cykel till Arvid och en klädställning till utklädningskläderna i samband med hämtningen nu om en stund. Och slänga skräp. Och handla. Och sedan laga mat. Och bada och lägga barn. Biltvätten får nog vänta till en annan dag. Någon måtta får det väl ändå vara.

Fotbollsträning

I söndags åkte jag och Arvid på hans allra första fotbollsträning. Mest för att se om han tyckte att det var kul, men också för att han i så fall ska ha något återkommande i sommar under sitt ganska långa sommarlov och få träffa många av klasskompisarna regelbundet. Till en början var han nervös och ville knappt gå ner på planen. Var det inte benskydden som skavde så var det knöligt i skon. Till slut kom han dock igång och gjorde både mål och sprang idioten som avslutning. Min superkille! Det här är andra gången på bara några veckor som han har vuxit en decimeter på bara en liten stund. Dels i söndags och dels när han fick cykla hem från en kompis själv. Toppen för självkänslan!

Tänder och mat

Igår när vi åt middag gnagde Arvid på en gurka tills bara skalet fanns kvar. "Vill du se mina gröna tänder?" frågade han Vilma och log brett med gurkskal framför tänderna. Vilma hakade på direkt och stoppade in lite pasta i munnen och sa:
"Vill du se mina gula tänder, Arvid?" Jag kunde inte sluta skratta. De ger mig så mycket glädje varje dag, de där två.

R.I.P och sjuka nyhetsartiklar

Vad märkligt det är att man kan bli så berörd när någon som man inte ens kände går bort. Blev både chockad och ledsen när jag läste om Avicii igår. Både för att han var så ung och för att jag som av en händelse såg dokumentären om honom kvällen innan. Om panikångesten, den sviktande hälsan, motviljan att stå på scenen, tvånget från de runt omkring, pressen, känslan av att kvävas, "kompisar" som bara tänkte på pengar, människa som blir maskin... I morse lyssnade vi på en del av det fantastiska arvet som han lämnar efter sig (tänk på all bra musik som han aldrig kommer få tillfälle att göra nu), barnen hade disco och jag gjorde fruktsallad. Sedan kom kompisarna Vilma och Elsie hit och fikade, degade och lekte med bilar en stund. Nu sitter vi i soffan och tittar på djurprogram. Arvid vaknade tjugo över fem i morse så vi börjar bli rätt trötta allihop.

En annan grej som jag läste om häromdagen handlade om en man som högg ihjäl sin fru i Haparanda för några år sedan. Nu har han själv dött i fängelset efter en stroke, men flera av hans medfångar anklagar personalen för grovt tjänstefel eftersom de anser att personalen inte såg till att mannen fick vård tillräckligt snabbt. Ganska skevt att Dalaröpappan, som spikade igen en stuga där hans tre små barn låg och sov och sedan tände på, och Anders Eklund, som bland annat mördade 10-åriga Engla, känner sådan empati för sin cellkamrat att de skickar blommor till hans begravning och skriver en JO-anmälan om hur dåligt de tycker att Kriminalvården har agerat. Med tanke på vad de har på sina samveten så borde inte en 68-årig finländare väcka sådana varma känslor, kan man tycka. Sjukt är vad det är.

Torsdagskontraster

För en vecka sedan hade jag just landat i den sköna hotellsängen efter en varm dusch. Jag zappade runt bland kanalerna, njöt av egentiden och såg fram emot den fantastiska frukostbuffén. En vecka senare sitter jag vid köksbordet och skriver rapport fast jag egentligen borde tvätta håret. Imorgon blir det en snabb filtallrik till frukost och termoskaffe innan skjutsningen av barnen. Härliga kontraster.

Pettson och Findus

Äntligen har jag fått tummen ur och köpt biljetter till Pettson och Findus-teatern som kommer till stan om någon vecka. Tänkte överraska de små barnen som nästan dagligen bläddrar i någon av Pettsonböckerna som jag fyndade på en loppis för några år sedan. Ikväll har Arvid önskat att vi ska ut och cykla efter middagen. Den härliga vårvärmen som har varit på besök i veckan ska tydligen bara stanna tills imorgon. Sedan blir det regn och bara några ynka plusgrader.
Så självklart ska vi ut och cykla!

Och där...

... var den sista antibiotikatabletten intagen. Skönt! Då kanske man slipper magknipet som har hängt i under en vecka. Däremot känns det lite oroväckande att halsmandlarna fortfarande är lika stora - bara lite mindre röda. Är det alltså så normaltillståndet ser ut? I så fall kanske jag ska överväga den där operationen som läkaren pratade om. Hon konstaterade nämligen att avsaknaden av feber och ingen som helst ökning av vita blodkroppar (trots en kraftig streptokockinfektion) kunde tyda på att min kropp är så "van" vid halsfluss att den inte ens försöker kämpa emot när jag får det. Annars brukar det ju kunna gå över av sig självt och antibiotika gör ju bara sjukdomsperioden något kortare. Dock inte för mig utan jag och streptokockerna verkar leva i symbios. Tänk att man alltid ska vara den som avviker från normen.